En 13-årig pojke har under lång tid fått utstå hot, våld och trakasserier från jämnåriga. Flera delar i samhällskedjan som ungdomspsykiatrin, socialtjänsten och polisen står handfallna. Detta skildras i Svenska Dagbladet (26/8) av den politiska chefredaktören Tove Lifvendahl. Situationen har blivit så ohållbar att familjen har vikt sig för det offentligas budskap att kapitulera – och ska flytta från sin hemstad Uppsala.
Det är skakande läsning som återspeglar hur hela vardagen omprövats för en socialt välanpassad familj för att sonen i ett halvårs tid har fått utstå förföljelse och hot. De skyldiga är inte straffmyndiga, och trots upprepade polisanmälningar får handlingarna inga kännbara konsekvenser.
Gängstrukturer och kriminalitet som letar sig längre ner i åldrarna är inget fenomen som är reserverat för enbart Uppsala eller andra större städer. Ungdomsbrottsligheten sprider sig och på många orter runt om i landet formas aggressiva gäng som ofta består av unga killar. Det är dessutom vanligt att de har kontakt med och inspireras av äldre brottslingar. Samtidigt har Polisen knappa resurser och den grövsta kriminaliteten i storstäderna upptar allt mer av dess tid.
I flera fall kan unga brottslingar inte lagföras alls eftersom de inte är straffmyndiga. Resultatet blir ofta en latent slapphet mot ungdomskriminalitet som blir ännu mer omfattande med tiden.
Ett strukturproblem som detta kan åtgärdas med en sänkt straffbarhetsålder. Detta vänder sig dock somliga mot, ofta med argumentet att det rör sig om barn och unga som inte är mogna att ta ansvar för sina handlingar. Men problematiken handlar inte om oskyldiga busstreck där det pallas äpplen eller snattas smågodis. Det rör sig om knarklangning, regelrätta dödshot och misshandel.
Att sådan rå kriminalitet ska hamna på socialtjänstens bord är inte rimligt, eftersom den varken har skarpa verktyg eller tillräcklig kapacitet för att hantera den. Framför allt är något fel när svaret till unga som begår flera grova brott är omhändertagande, inte kännbara straff.
I dag finns brottsrubriceringen förledande av ungdom i fall som rör pornografi. Det borde finnas en motsvarighet avseende att leda unga in i kriminalitet. Såväl regelrätt värvning till kriminella gäng som att välkomna unga in i kriminella miljöer får inte gå ostraffat. Att sänka straffbarhetsåldern är en åtgärd. Men lika viktigt är att de äldre i de kriminella nätverken förstår att de inte ska kunna använda unga för att springa deras kriminella ärenden. De strukturer som denna brottslighet bygger på måste straffa sig från flera håll.
Berättelsen om Uppsalafamiljen visar på ett samhällskontrakt där det moraliska klistret håller på att lossna. Det ska inte finnas någon fribiljett för grov brottslighet för att den skyldige är i den tidigare delen av tonåren. Den som blivit utsatt ska få upprättelse. Men det räcker inte att det sägs så länge vårt rättsväsende är oförmöget att leverera det med dagens lagbok.