De flesta av oss som är i livet har inte behövt uppleva hur det är att långsamt dö på grund av sjukdom. Det kan vi glädjas över. Men det är inte svårt att föreställa sig att känslan mot döden kan vara ensamhet och utsatthet. Och innebära mycket smärta och ångest.
I det tillståndet innebär en god palliativ vård lindring, omtanke och respekt, i slutet av livet. Det handlar om lindring av smärta och besvär, ökad trygghet, minskad ångest, stöd till närstående och en professionell hantering av svåra frågor om vilken behandling som ska fortsätta och vilken som ska avbrytas. Av personal som är trygg och erfaren på området. Och som när den finns samlad i en organiserad enhet som kan ge stöd såväl på sjukhus som i vård i hemmet.
I reportage i såväl VT som SvD från i somras berättar Marie Sjögren om hur hon på kort tid tvingades ta hand om både sin döende syster och sin döende mor. Båda hade obotlig cancer.
”Det har varit ett hemskt år. Både känslomässigt och för att den palliativa vården bara försvann från Västerviks sjukhus. Poff, så var den borta i augusti förra året. Det blev jag som fick kämpa för deras rättigheter och föra deras talan så att de överhuvudtaget skulle få någon vettig hjälp från regionen och kommunen.”
Att den försvunna palliativa enheten på Västerviks sjukhus väcker nationellt uppseende är inte så konstigt. Vi har ett regelverk som säger att alla har rätt till en jämlik vård. Som VT berättat om tidigare så stängdes plötsligt den palliativa avdelningen och patienterna flyttades tillbaka till sina tidigare avdelningar.
När det begav sig i augusti 2022 talade såväl sjukhusledning och politisk ledning om en tillfällig stängning av vårdplatser på grund av brist på sjuksköterskor.
Men anställda på onkologen vittnade om hur en tillfällig lösning blev alltmer permanent när specialister inom palliativ vård i olika yrkeskategorier skingrades till övriga avdelningar eller gav upp och sökte sig till andra arbetsplatser. I slutet fanns den palliativa enheten endast på papper, för att sedan inte ens finnas där och helt upphörde att existera (VT 230125).
Det är inte första gången en tillfällig stängning av vårdplatser och sjukhusavdelningar blir långvariga på Västerviks sjukhus. Som exempel finns ”sommarstängningen” av 34 medicinvårdplatser 2016 som blev ”en förlängd sommarstängning”, till en bra bit in på våren därefter. 2019 stängde onkologen, det dröjde åtta månader innan den kunde öppna igen.
Personalens beskrivning förklarar hur ett beslut som kan te sig nödvändigt och tillfälligt snart blir långvarigt och irreversibelt.
Såväl patienter, anhöriga, personal och den politiska oppositionen har försökt få svar på när avdelningen ska kunna öppna igen och vilka beslut och åtgärder som gjorts för att det ska bli verklighet. Svaren har varit svåra att finna.
Ansvarigt socialdemokratiskt regionråd menade inledningsvis att planen var att öppna upp avdelningen så snart som möjligt. På senare tid hänvisas mer till sjukhusledningens beslut och att den palliativa vården nu funkar som den gjorde innan den palliativa avdelningen kom till. Det vill säga att den bedrivs på respektive vårdavdelning.
Oavsett om orsaken till att den palliativa vårdavdelningen inte existerar idag beror på ekonomiska resurser eller personal så handlar det om prioriteringar. Och där har politiken ett ansvar.
Det går att förstå att svåra beslut om prioriteringar kan behöva tas i akuta lägen. Men sedan behöver man hugga tag i problemet. Hur vi behandlar våra mest utsatta säger något om oss i vårt samhälle.
Nu har det gått ett och ett halvt år. Tiden varje människa har i livets slutskede är värdefull. Regionstyret bör värdera den lika högt.