De pengar som kommunen pytsar in i hockeyn via skattebetlarna mÄste diskuteras mer, tycker ledarkskribenten.
För tvĂ„ Ă„r sedan konstaterade tjĂ€nstemĂ€nnen i kommunstyrelsens förvaltning att det inte fanns nĂ„got som hette âmarknadsföringsbidragâ, eftersom bidrag och marknadsföring Ă€r tvĂ„ olika saker, och dömde ut sĂ„dana bidrag till elitklubbarna. Och nu ser det ut som att marknadsföringsbidraget gĂ„r i graven. Ă tminstone Ă€r det en rimlig tolkning för stunden.
Argumentet för de Ärliga utbetalningarna synes hur som helst nu ha Àndrats frÄn politiskt hÄll (VT 19/4). Nu Àr det istÀllet gratis matcher för ungdomar skattebetalarna betalar för. I hockeyklubbens fall paketeras det hela förvisso med en insats för att förebygga anvÀndning av alkohol och narkotika, samt att erbjuda sociala aktiviteter och gemenskap. Det Àr sÄklart behjÀrtansvÀrt. Men projektets allvarliga syfte gör ocksÄ att det noga behöver följas upp. Sociala projekt i liknande syften löper alltid risk att slÄ fel, och bli direkt kontraproduktiva, om man inte vet vad man gör. Och det finns, försiktigt uttryckt, vissa historiska frÄgetecken kring hur det ser ut med klubbens egen kultur och dess företrÀdare som förebilder pÄ omrÄdet.
Oavsett det goda syftet och det framtida utfallet synes kĂ€rnan i insatserna Ă€ven hĂ€r vara gratis matcher. Man kan ifrĂ„gasĂ€tta om det verkligen Ă€r skattefinansierade nöjen ett mitten-högerstyre ska lĂ€gga pengar pĂ„. Men det Ă€r vĂ€l en invĂ€ndning inom parentes. Det grundlĂ€ggande problemet Ă€r att de hĂ€r elitklubbarna prenumererar pĂ„ sisĂ„dĂ€r en halv miljon kronor om Ă„ret, plus minus nĂ„gra hundra tusen. Ibland kompletterat med nĂ„gon miljon eller tvĂ„, med lika kreativa argument, nĂ€r det plötsligt uppstĂ„tt stora hĂ„l i hockeykassakistan. Och att skĂ€len â den demokratiska grunden â för utbetalningarna inte verkar spela nĂ„gon roll.
Det kan tyckas vara smĂ„pengar. Men det Ă€r i sĂ„ fall principiellt viktiga smĂ„pengar. Ty utbetalningarna Ă€r endast exempel pĂ„ nĂ„got större â tendensen att gynna elitklubbarna, och framför allt ishockeyn, pĂ„ skattebetalarnas bekostnad.
SÄvÀl supportrar och ledning frÄn hockeyklubben och dess a-lag har emellanÄt en hög svansföring och ofta vÀldigt höga förvÀntningar pÄ att skattebetalarna ska finansiera deras verksamhet. Kraven pÄ skattebetalarna Àr principiellt tveksamma, och inte sÀllan abnorma jÀmfört med vad andra företag och föreningar krÀver. Men det vore fel att kalla de höga förvÀntningar för orealistiskt höga, eftersom de allt som oftast fÄr med sig politiken. DÀrför Àr det mÄhÀnda vÀrt att poÀngtera det udda i elithockeyns instÀllning till skattekollektivet, men det Àr inte framför allt dit kritiken ska riktas.
IstÀllet Àr det en majoritet av de folkvalda som ideligen spelar spelet med skattemedlen som förtjÀnar fokus. Man kan spekulera i vad politikernas beredvillighet att stÀndigt lÀgga mer pengar pÄ elithockey beror pÄ. Men oavsett anledning finns det skÀl att belysa traditionen och se de principiella problemen den för med sig.
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
Inte minst nÀr samma beredvillighet gÄr frÄn att slösa nÄgra enstaka miljoner till att besluta om att bygga en arena. För en för skattebetalarna helt okÀnd summa pengar.
Om detta talas det vÀldigt lite. Och inget alls talas det om vad hockeyklubben och a-lagets aktiebolag ska betala för att anvÀnda arenan.
Det finns hundratals miljoner skÀl att diskutera detta mer.