Regeringen lovar att varje generation ska få det bättre än sin föräldrageneration. I en debattartikel (AB 8/2) listar Annika Strandhäll (S), socialförsäkringsminister, Åsa Regnér (S), barn-, äldre-, och jämställdhetsminister och Gabriel Wikström (S), folkhälso- och sjukvårdsminister, en rad socialdemokratiska välfärdslöften till väljarna. Frågan är om dessa löften ens går att infria.
Att välfärden ska bli bättre, världsbäst till och med, oavsett var man bor och att pensionerna ska gå att leva på även om 40 år och att arbetsmiljön ska bli bättre och att heltid ska vara en rättighet är löften som ska ses i ljuset av kommande S-kongress. Det är inte en vågad gissning att välfärden kommer att vara S tema i kommande valrörelse.
Väälfärden och dess kärnområden vård, skola och omsorg är viktiga för väljarna. I Sverige är det i princip omöjligt att gå till val på att dra ned på den offentliga service medborgarna tar för given.
Ekonomiskt går det ganska bra för Sverige: hög tillväxt och plus i statsfinanserna. Samtidigt har vi skickat havande kvinnor till förlossningsvård i Finland och i Värmdö har åldringar flyttas till containerboenden. Beskrivningar från olika delar av välfärdens frontavsnitt oroar.
Tillståndet i akutsjukvården är minst sagt akut. Personalbrist och stängda vårdplatser pressar den kvarvarande personalen till bristningsgränsen. Sen har vi skolan och Polisen också.
S valstrategi verkar bli att ”fixa välfärden”. Det är i och för sig bra att partiet insett att medborgarnas oro för samhället måste tas på allvar. Men det vore naivt att tro att det kommer att gå att trolla fram världens bästa vård, skola, omsorg med mera genom att höja skatterna. Hur mycket mer pengar kan man pressa skattebetalarna på?
Vi har redan bland världens högsta skattetryck. Att låna och spendera är inte ett alternativ. Det går naturligtvis att omprioritera utgiftsposterna, men det finns så många underfinansierade områden att även det blir svårt. Att exempelvis skära ned på försvaret är i nuläget inte tänkbart.
Kostnaderna i socialförsäkringssystemet kommer med nödvändighet att behöva bantas. LSS, föräldraförsäkringen med mera lär bli mindre generösa. Istället för att lova och lova borde S och även övriga riksdagspartier allvarligt fundera på hur mycket väljarna ska kunna förvänta sig av välfärdssystemet i framtiden.
Det är inte alls otänkbart att barn som växer upp idag kommer att få uppleva en sämre välfärd än föräldrarna. Att dämpa väljarnas oro med fagra löften kommer att straffa sig när det blir uppenbart att de grundats på önsketänkande. Välfärdsdebatten i framtiden kommer att handla betydligt mer om prioriteringar mellan olika utgiftsposter inom välfärdsområdet vare sig politikerna vill det eller inte.