En opinionsundersökning som Sveriges Radios Ekot beställt visar föga förvånande att regeringsfrågan är mycket viktig för väljarna. Drygt hälften, eller närmare bestämt 52 procent, anser att partierna i god tid bör redovisa med vem de vill regera efter valet (SR 9/9). Det framstår som en självklarhet. Sällan har regeringsfrågan varit lika oviss som nu.
För bara några veckor sedan såg det ut att bli en självklar seger för det rödgröna alternativet, trots att ett sådant inte finns. Men på rekordtid har regeringspartierna knappat in och kan nu växa sig starkare än Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans, samtidigt som det inte är troligt att något av alternativen får majoritet. Det innebär ett läge där SD blir vågmästare. Men dem vill inga partier, med rätta, ta i med tång.
Socialdemokraterna vill av allt att döma inte ha med vänstern i regeringen. De har inte sagt det öppet, men Stefan Löfven (S) har gång efter annan nämnt MP som en ”naturlig samarbetspartner”. Dessutom har han som bekant sträckt ut en hand mot Folkpartiet och Centerpartiet, som dock vänt den ryggen.
Om V är det däremot tyst. Det är inte konstigt. I dag kan det vara lätt att glömma, men socialdemokratin har varit exceptionellt duktig på att mota bort vänstern från regeringsmakten och inflytande över svensk politik. Det är egentligen först under 90-talet och det nya millenniet det kommit på tal. Men även när de varit stödparti åt Göran Perssons (S) regeringar såg han det som uteslutet att ha med dem i sina regeringar. Men det verkar som att vänsterns stöd kommer vara avgörande om Löfven ska få bilda regering, annars blir det inget. Därmed kan de också komma att sitta i regeringen.
På andra sidan den politiska blockgränsen uppvisas en historisk sammanhållning. Många var det som när Allians för Sverige bildades 2004 skrockade och sa att det minsann aldrig skulle hålla. Partiernas olikheter basunerades ut i media och granskades, precis som nu de rödgrönas. Att fyra olika partier gemensamt bildar regering hade aldrig tidigare hänt i svensk demokratis historia. Anledningen till att de klarade av det var en gemensam vilja att förändra Sverige och bryta makthegemonin. De träffades, hade överläggningar, tillsatte arbetsgrupper och blev till och med goda vänner. Inget av detta har de rödgröna mäktat med under åtta år i opposition.
Det är minst sagt anmärkningsvärt, men har sina förklaringar. Socialdemokratin lever kvar i ett Sverige där de över decennier kan diktera politiken. Där är vi inte längre. V spelar rollen som den högljudda, radikala rösten. Trots att de vet om att det inte kommer vara hållbart i en regering. MP satsar på att vara det härliga storstadsalternativet som står ovan höger och vänster. Trots att de sedan länge valt sida.
Alliansen må lämna en del övrigt att önska för många. Men de vill regera tillsammans, de är öppna och ärliga med det och de redovisar vad de vill göra. I sammanhanget är det inte så tokigt.