Ledare: Värna idrottsgymnasiernas mångfald

I en promemoria som publicerades på fredagen var det kanske mest uppmärksammade förslaget att idrottsgymnasier inte ska behöva betala för elevernas utrustning. Men detta rimliga undantag kommer i sällskap av en på många sätt oroande centralisering av idrottsutbildningarna.

I dag finns en mängd olika alternativ för ungdomar som vill kunna utöva elitidrott genom sitt gymnasieprogram. Men möjligheterna kommer troligen att bli långt färre om regeringens förslag blir verklighet. Tanken är att det inte längre ska finnas två olika format – riksidrottsgymnasium (RIG) och nationellt godkända idrottsutbildningar (NIU) – utan enbart RIG. Då blir det enda alternativet riksrekryterande och ger rätt till ekonomiskt stöd för eleverna som måste bo på annan ort. Möjligheten till NIU, med lokal eller regional antagning och friare former för etablering, försvinner.

Det är inget fel i sig med att vilja styra upp idrottsgymnasierna och vara mer noggrann med kvalitetskontrollen. Men ”ordning och reda”, som utbildningsminister Anna Ekström (S) säger sig vilja uppnå (SR 17/7), innebär genom detta förslag att mer kontroll också läggs i händerna på den fristående organisationen Riksidrottsförbundet.

Redan i dag har Riksidrottsförbundet en stor portion ansvar och kontroll över riksidrottsgymnasierna. Förbundet föreslår vilka idrotter och huvudmän som ska få anordna RIG-utbildningar, och hur stora elevgrupperna ska vara. Den ordningen vill regeringen ska finnas kvar, men alltså utan den alternativa möjlighet som NIU innebär.

NIU kan i dag startas och drivas utanför Riksidrottsförbundets direkta kontroll. Det öppnar för sporter som inte valts ut av förbundet att ändå få vara ett gymnasiealternativ för elitsatsande ungdomar. Inom NIU finns till exempel fäktning i Linköping, konståkning i Jönköping och mountainbike i Torsby – sporter som i dag inte erbjuds inom RIG. Och även för de idrotter som finns inom RIG kan motsvarande alternativ inom NIU innebära mer närliggande alternativ för elitsatsande elever, som då kan bo kvar hos föräldrarna under gymnasietiden. Därmed minskar också statens och kommunernas kostnader för elevers boende.

Utbudet av gymnasieutbildningar med elitidrottsprofil ska självfallet inte vara alltför stort, eftersom de i regel kostar mer än andra program. Men med förslaget om att skolorna inte behöver betala för elevernas utrustning lär en hel del pengar sparas ändå. Det tyder på att slopandet av NIU snarare handlar om kontroll än om pengar.

Att staten lättare ska kunna granska landets gymnasieutbildningar med idrottsprofil bör dock falla på Skolverket och Skolinspektionen. Det är inte rimligt att fristående Riksidrottsförbundet, som inte heller representerar alla idrotter, ges sådan makt över hela landets idrottsgymnasier.