Det är uppenbart att det finns många problem inom välfärden, så som lärarbristen inom skolan och alltför långa vårdköer. Därför kan det vara lätt att tro att problemet är att det saknas resurser.
I en essä på nätmagasinet Smedjan pekar dock skribenten Adam Danieli bland annat på att de offentliga utgifterna de senaste 25 åren, justerat för inflation och befolkningsökning, konstant har stigit – oavsett regering. Även i jämförelse med andra länder har svensk offentlig sektor höga utgifter, faktiskt högst i EU.
Den omständigheten att grundläggande samhällsfunktioner brister är inte ett belägg för att det är finansieringen det är fel på. Det lär snarare vara så att pengarna går till fel saker och att det saknas incitamentsstrukturer för att arbeta bort ineffektiva arbetssätt.
Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, har undersökt hur antalet anställda i kommunerna förändras då de generella statsbidragen ökar. Absurt nog visade undersökningen att kommunerna använde resurserna för att anställa fler inom den centrala administrationen. Personalen inom barnomsorg, skola och äldreomsorg däremot påverkades knappt alls av de tillförda resurserna från staten.
Inom hälso- och sjukvården kan man se liknande tendenser. Trots att resurserna har ökat och Sverige har en relativt hög andel läkare och sjuksköterskor kvarstår vårdköer och arbetsmiljöproblem som får patientnära personal att sluta.
Samtidigt som byråkratin inom vårdorganisationen tenderar att växa brukar besparingskraven vältras över till kärnverksamheten.
Paradoxalt nog riskerar tillförda resurser i bästa fall att skjuta upp och i värsta fall spä på problematiken. Mer resurser för att täcka en hög kostnadsutveckling och löpande utgifter minskar incitamenten för att förändra ineffektiva arbetssätt. Välmenande generella statsbidrag till regioner och kommuner eller skattehöjningar kan alltså förvärra situationen snarare än förbättra.
Det saknas inte exempel på regioner som har försökt lösa sina ekonomiska bekymmer genom att höja skatten. Det fungerar i stunden, men efter några år tenderar kostnadsutvecklingen att springa ikapp och förbi de ökade skatteintäkterna.
Nu när samhällsproblemen hopas på såväl nationell som regional och kommunal nivå kommer det bli än mer relevant att utvärdera var varje skattekrona gör störst nytta. Det kommer förmodligen visa sig att välfärdens kärna går att värna utan att det behöver vara kostnadsdrivande.