Tidigare i år lanserade den rödgröna regeringen lärarlönelyftet. Omkring 60 000 lärare som bidragit särskilt till att förbättra elevernas resultat kan från och med höstterminen nästa år se fram emot ett lönepåslag med i genomsnitt 3 000 kronor i månaden. Regeringen har avsatt tre miljarder kronor per år som ska fördelas lokalt av huvudmännen. I fredags presenterade Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning, mer information om reformen (SvD 30/10).
Då lärarlönelyftet presenterades på Socialdemokraternas dag i Almedalen i somras fanns både lärarfack och Sveriges kommuner och landsting på plats och intygade att satsningen var välkommen. LO var dock inte lika övertygade om fördelarna med att staten skulle lägga sig i lönebildningen. ”Att staten går in och pekar ut vilka yrkesgrupper som ska ha mer är en väldigt farlig väg. Vem står då näst på tur?”, frågade sig LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin i Arbetet (30/6).
Redan i valrörelsen kallade LO-avtalssekreteraren Torbjörn Johansson förslagen om en särskild satsning på lärarlönerna för ”en riktig gökunge som inte hör hemma i den svenska modellen”, rapporterar samma tidning. Även Medlingsinstitutet har påtalat tveksamheter kring att regeringen riktar särskilda lönebidrag till lärarkåren.
När Hellmark Knutsson nu presenterar modellen för reformen försäkrar hon att satsningen inte är en inblandning i ordinarie lönesättning, eftersom statsbidrag enbart kommer att betalas ut till huvudmän som höjer lönen för lärare, eller förskollärare som också omfattas, mer än vad som följer av ordinarie lönerevision. Ministern förtydligar även att regeringens inställning är att ”lönebildning ska skötas av de förhandlande parterna på arbetsmarknaden”.
Regeringens förslag skickas nu på remiss och när svaren inkommer lär det visa sig om de olika remissinstanserna godtar utformningen.
Att staten prioriterar att höja statusen och attraktiviteten i ett yrke som de senaste decennierna mycket olyckligt har nedvärderats, vilket sannolikt bidragit till de sjunkande kunskapsresultaten i skolan, är betydande. Det är därtill positivt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som tidigare muttrat när alliansregeringen premierat särskilt skickliga lärare, väljer en modell som belönar den som visat på resultat.
Samtidigt går det att fråga sig om det inte hade funnits enklare sätt för regeringen att göra det mer lönsamt att arbeta som lärare – och sjuksköterska, polis eller brandman med för den delen.
Statsbidragen om tre miljarder kronor i lärarlönelyftet ska ge mellan 2 500 och 3 500 kronor mer i lön varje månad. Men efter skatt, då påslaget får antas vara beräknat innan skatt, blir det förstås mindre kvar. Dessutom lär några av de lärare som i dag har en bättre lön få börja betala statlig inkomstskatt i och med att regeringen inte räknar upp skiktgränsen.
Det är regeringens politik i ett nötskal: att lägga sig i och lova stort, men sedan ta tillbaka en beskärd del.