På vår resa genom den borgerliga litteraturhistoriens Sverige är det svårt att ignorera Astrid Lindgren (1907-2002). Många ser henne dessutom som en politisk författarinna.
Det stämmer att Lindgrens namn för alltid kommer att vara inskrivet i politikens historieskrivning som den som i Expressen våren 1976 påvisade det absurda i Socialdemokraternas skattepolitik. Detta genom den så kallade "Pomperipossadebatten" – bråk som många hävdar bidrog till att partiet, efter 44 års maktinnehav, förlorade valet på hösten, och att de borgerliga kunde bilda regering. Men det går inte att läsa in för mycket partipolitik i socialdemokraten Lindgrens agerande, och under Ingvar Carlsson återvände hon till S. Det går emellertid fortfarande att läsa många av hennes verk med politiska glasögon.
I sin samtid utmärkte sig Lindgren för det faktum att hon vågade berätta om det förflutna. Om Sverige under det sena 1800 – och tidiga 1900-talet och det var sagor som gick emot den gängse samhällsbilden. Samtidigt som S ville bygga upp historiebilden av att Sverige egentligen började med den egna rörelsens genombrott, fanns Lindgren där och påpekade att allt inte var fruktansvärt i det gamla Sverige. Det fanns människor som också där brydde sig om varandra, visade civilkurage och som också var nöjda med sin lott.
Exemplet på detta är Emil i Lönneberga från 1963. Bondpojken som testar gränser – gör hyss – är god vän med drängen Alfred och som gör uppror mot Kommandoran (överheten) när maktmonopolet missbrukas. Det är en pojke som i framtiden kommer att bli Alfreds överordnade, och som dessutom har så pass mycket civilkurage att han under en snöstorm kör honom till doktorn i Mariannelund, då det inte finns någon annan som vill göra det.
Vad som dock utmärkte Lindgren när det gällde Emil i Lönneberga var inte tidlösa egenskaper hos invånarna i Katthult, utan att berättelsen bär på historisk kontinuitet. Det är en klassisk svensk saga som har mer gemensamt med Selma Lagerlöf än 1960-talets blinda framtidsoptimism. Rent filosofiskt går det därför att säga att Emil och hans familj har sitt andliga hem på Selma Lagerlöfs Mårbacka. Det är också där som man kan läsa in ett politiskt engagemang.
Astrid Lindgrens far hade deltagit i Bondetåget och själv skulle hon alltid reagera mot vad hon såg som övertramp från överheten. Precis som Selma Lagerlöf tidigare hade varit engagerad i den Frisinnade rörelsen.
Om man vill går det också att se Lindgren i en tradition av kvinnliga författare som också var politiskt engagerade. Från Lindgren går tråden till Selma Lagerlöf. Som i sin tur länge var gynnad av mecenaten Sophie Adlersparre 1823-1895 som var med och grundade Fredrika Bremerförbundet.
Ledorden för dessa var historien, oberoende och självbestämmande. Egenskaper som vi i dag främst inte associerar med litteratur utan politik. Deras berättargods går också att spåra till Sveriges självägande bönder och deras sagotradition med ”uppbyggliga historier” – ett arv som arbetarlitteraturen gjorde sitt bästa för att radera ut.
God litteratur förmedlar tidlösa egenskaper och även det gemensamma kulturarvet. Detta var Lagerlöf och Lindgren mästare på och deras budskap kan sammanfattas med den enkla sentensen att ”allt inte var fruktansvärt förr i tiden” och att det inte heller skadar att lära sig av den.