När det gäller samhällsdebattörer och opinionsbildare kan de ofta drabbas av samma handikapp som skönlitterära författare. Deras åsikter och de frågor som de debatterar är så pass färska att de snabbt blir omoderna. Men det gäller inte alla, och en av dem vars frågor ständigt återkommer är Herbert Tingsten (1896-1973). Detta trots att han har varit död i fyrtiotvå år.
För gemene man är Tingsten kanske mest känd från sin tid som chefredaktör på Dagens Nyheter (1946-1959). Men han var också professor i statsvetenskap, med ett livligt intresse för historia – främst italiensk sådan – klassisk bildning och skönlitteratur, där författarna Thomas Mann och Fjodor Dostojevskij låg honom särskilt nära hjärtat.
Han var något så sällsynt som en sann renässansmänniska, med en aldrig sinande passion att strida för sin övertygelse i tidningsspalterna.
Till skillnad från många av sina samtida kamrater tog han tidigt avstånd från både nazismen och kommunismen, och han var bland de första att kritisera det tidiga kalla krigets svenska undfallenhet gentemot Sovjetunionen. Ett förhållningssätt som i dag ses som rakryggat, men som bland annat dåvarande utrikesminister Östen Undén menade tydde på psykologiska problem.
Få har dominerat samtidsdebatten så som Tingsten. 1950-talets politiska samtal dikterades av redaktören på DN så till den grad att årtiondet senare, halvt på skämt och halvt på allvar, kom att kallas för ”Tingstens tid”.
I boken "Tredje ståndpunkten — en orimlighet" (1951) gör han upp med den svenska myten om att det gick att se USA och Sovjetunionen som två ”lika skyldiga” sidor i det begynnande kalla kriget. Både boken och han själv blev sedermera symbolen för den sortens demokratikämpar som tog ställning mot diktaturen, oavsett vad den hade för färg. Det betydde att Tingsten inte bara kritiserade Sovjetunionen, utan även Apartheidregimens Sydafrika, vilket få i dag känner till.
Tredje ståndpunkten – en orimlighet är en bok som tål att läsas om. Herbert Tingsten lyckas att, i sin helhet, visa hur USA, trots sina många fel och brister, till skillnad från Sovjet var en demokrati och att dess stormaktsställning borde välkomnas av övriga världen. För det faktum att det är en demokrati bidrar till att de styrande faktiskt då och då försöker att reparera tidigare misstag. På samma sätt vågade Tingsten kritisera även sina allierade när de gjorde misstag, och det är därför som han hade behövts i vår tid.
Om han hade levt idag hade han troligtvis kritiserat USA för att de gick in i Irak på falska premisser samtidigt som han aldrig hade bett om ursäkt för att man förpassade diktatorn Saddam Hussein till historiens skräckkammare. Dessutom hade han varit bland de första att propagera för att besegra den syriske diktatorn Bashar al-Assad med militär makt då en sådan diktatur aldrig kan ursäktas. Och för att i nuläget ge stöd till kurderna i kampen mot mördarna i ISIS.
Tingsten han uppleva hur hans idéer blev allt mindre populära och han bröt på 1960-talet med DN och sin efterträdare Olof Lagercrantz. Men hans idéer fick nytt liv på 1980-talet och bevisade sig slutligen stämma när Sovjetunionen kollapsade under sin egen tyngd. Men det kommer alltid nya tyrannier, och Tingsten hade både känt igen Putins Ryssland och de ursäkter om att inte ”provocera omvärlden” som Margot Wallström tidvis har uttryckt. Det är därför som alla frihetsvänner idag borde ta sig tid att återupptäcka Herbert Tingsten. För hans gärning, kärlek till bildning och kamp för demokratin är så pass tidlös att den alltid kan tjäna som inspiration för de nutida striderna.
Kort och gott så behöver alla upptäckta Tingsten, och de som redan har läst honom borde återupptäcka för att hans filosofi är omistlig del i varje sann demokrats medvetande. Det gäller att aldrig ursäkta tyranniet.