Är det en katastrof för EU om Storbritannien lämnar unionen? Spontant skulle nog många svara ja.
Men alla är inte övertygade om saken. Enligt en opinionsundersökning som tyska Bertelsmann Stiftung gjorde i andra EU-länder är det bara 54 procent som vill att Storbritannien stannar i EU. I Frankrike var stödet för fortsatt brittiskt EU-medlemskap så lågt som 41 procent.
Få väntar sig också att Brexit kommer att ha några negativa konsekvenser för deras egna länder. I de sex största EU-länderna ligger andelen som inte ser några allvarliga följder av Brexit mellan 63 och 71 procent.
Kanske kan man gå ett steg längre, och se brittiskt utträde som en befrielse för EU? Den brittiske historikern Brendan Simms, professor i europeisk historia vid universitetet i Cambridge, gör det. Även utan folkomröstning hade frågan om brittiskt medlemskap behövt tas upp, menar han, och för Europas skull besvaras med ett nej. Eurozonen behöver utvecklas i riktning mot en stat – och i en sådan statsbildning varken vill eller behöver Storbritannien vara med.
Simms anknyter till Winston Churchill, som i ett berömt tal året efter andra världskrigets slut förordade ett slags Europas Förenta Stater med början i ett nära samarbete mellan Frankrike och Tyskland. Bland dessa förenta stater skulle dock inte Storbritannien återfinnas. Britterna tillhörde inte den ”europeiska familjen” så mycket som sin egen familj, samväldet, och hade samma relation till Europa som USA och Sovjetunionen. Ur detta historiska perspektiv är det Storbritanniens medlemskap som är avvikelsen, inte ett brittiskt utträde.
I övriga EU-länder torde det också te sig en aning udda att huvudargumentet för fortsatt brittiskt medlemskap är att det skulle göra Storbritannien starkare – kampanjen mot Brexit har hetat just Stronger In – och inte att det finns ett värde i europeiskt samarbete i sig.
Kampanjen för fortsatt medlemskap har dessutom utgått från vissa undantag från samarbetet och inskränkningar i dess regelverk som Storbritannien har vunnit, och ett löfte om att fler kan följa vid en seger för Stannasidan. Någon entusiasm för det EU som finns, och för andra länders idéer om detta samarbete, har aldrig signalerats.
Detta förhållande kan ifrågasättas. ”Det är ohälsosamt”, skriver den holländske kulturhistorikern Thomas von der Dunk, ”för Europeiska unionen att ha en medlem som hela tiden talar om hur hemsk unionen är – hur mycket den hatar allt unionen står för och som de facto omhuldar idén att den i filosofisk mening är helt ur takt med resten av unionens medlemsländer.”
Ett EU utan Storbritannien skulle, ur ett sådant optimistiskt perspektiv, bli mer dynamiskt och på ett bättre sätt kunna möta de övriga europeiska medborgarnas förväntningar. Det skulle inte längre ”hållas gisslan av de brittiska politikernas rädsla för sina egna väljare”, som von der Dunk skriver.
Är optimismen befogad? Kanske inte. Men den duger i alla fall som tankeexperiment i en situation där undergångsstämning dominerar.
Daniel Braw/SNB
Fristående utrikesdebattör och ledarskribent på Barometern-OT