Sven-Erik Nilsson, Bjärka.
VT har berättat om de tre syskonen Johansson som behövde avverka för att få familjegården att gå runt (221201). Men när de ville ta ner ett bestånd av granar som började må dåligt så blev det stopp. Någon hade hittat knärot i området. Likadant blev det i nästa område de försökte med. Och allt tack vare att deras far och farfar brukat skogen på sådant sätt att de skapat höga naturvärden på platsen.
VT har även återkommande berättat om skogsägaren Sven-Erik Nilsson i Blackstad och dennes ofrivilliga kamp mot myndigheterna för att få bruka sin skog trots förekomst av knärot. Han ifrågasätter värdet av att skydda en blomma som inte är så sällsynt.
Det finns underliggande anledningar till att den här frågan varit så aktuell på senare år. Och det beror inte enkom på den av politikerna beslutade artskyddsförordningen.
Under ett antal år har implementeringen av artskyddet gröpt ur rättssäkerheten och äganderätten för landets skogsägare. Artskyddsförordningen, som har sin bakgrund i EU:s artskyddsdirektiv, trädde i kraft 2007. Men det var först 2016 som den började tillämpas på skogsbruket, efter att Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen tagit fram gemensamma riktlinjer för detta.
Därefter har en serie myndighetstolkningar och domar försämrat möjligheterna att bedriva skogsbruk, utan att regering och riksdag varit inblandade. Exempelvis är inte längre bara själva arterna skyddade, utan hela dess livsmiljö, och dessutom har skogsbruk börjat betraktas som ett hot mot denna livsmiljö. Att en art är fridlyst betyder alltså något helt annat idag än vad det innebar förut. Vidare har miljöorganisationer givits rätt att överklaga myndighetsbeslut om avverkningar. Och utrednings- och bevisbörda kring eventuella arter på marken har flyttats till den enskilda skogsägaren.
Rättsosäkerheten har varit närmast total, då skogsägarna varken vetat om artskyddet eller äganderätten väger tyngst, eller om de kan räkna med ersättning om de hindras att avverka. Som VT har skrivit om har båda frågorna prövats i högsta instans det senaste året.
En dom i HD slog fast att en skogsägare hade rätt till ersättning från staten då denne inte fått avverka 20 hektar på grund av att tjäderspel förekom på området (VT 230513). Sedan kom en dom i Mark- och miljööverdomstolen som meddelade att det inte längre är aktuellt att få dispens från artskyddsförordningen vid avverkningar (VT 240228).
Det som är lite märkligt med domen från Mark- och miljööverdomstolen är att den bygger sitt ställningstagande om dispens på HD:s dom och att det nu finns möjlighet till ersättning. Men HD:s dom ger möjlighet till ersättning, ingen given rätt. Och de statliga myndigheterna Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen tycker fortfarande att skogsägare i normalfallet inte har rätt till ersättning.
Stopp för dispens, men möjlighet till ersättning alltså. Om skogsägaren stämmer staten, vill säga. Rättsosäkerheten fortsätter.
Knäroten är en fridlyst orkidé.
LRF har i en rapport nyligen räknat på vad det skulle kosta landets skogsägare om artskyddsreglerna tillämpades konsekvent. Svaret är 10 miljarder per år. Det skulle också innebära minskad avverkning på 10 procent, flera miljarder i minskade skatteintäkter från skogen, minskat bostadsbyggande på grund av brist på skogsråvara och tusentals förlorade arbetstillfällen på landsbygden. Och då har man bara räknat på fem skyddade arter.
Rapporten innehåller också en undersökning av skogsägares och befolkningens åsikter på området. Att skogsägarna blir negativa till att utveckla och bevara värdefull natur, när det sker med tvång och utan ersättning, är inte så konstigt. Mer intressant är att svenskarna i stor utsträckning ställer sig på skogsägarnas sida.
Mer än två tredjedelar tycker att staten ska ha utredningsansvaret och bära det främsta ansvaret för att bekosta artskyddet. Tre av fyra tycker att staten ska ersätta skogsägare som inte får avverka på grund av höga naturvärden (utan att skogsägaren ska behöva stämma staten). Endast 3 procent tycker man ska förbjuda skogsägaren att bruka marken, utan någon ersättning.
Dessutom anser mer än två tredjedelar att statens resurser ska läggas på de områden med högst naturvärden. Det är en både rimlig och logisk slutsats, eftersom statens resurser är begränsade, och skattebetalarna sannolikt inte är intresserade att betala 10-tals miljarder årligen för att jaga skogsägare där det dyker upp enskilda exemplar av vissa relativt vanliga arter.
Det är dags att politikerna inser samma sak och justerar regelverket för artskyddet.