Min första utlandsresa på egen hand gick till Paris. Staden har för väldigt många alltid haft en speciell betydelse.
Hur ska man på ett rimligt sätt beskriva det som hände i Paris i fredags kväll? I sex samordnade terrorattacker miste 129 människor, varav en svensk kvinna i 20-årsåldern, livet. Kanske blir det ännu fler, de svårt skadade är många.
Förskräckligt, hemskt, avskyvärt? Fruktansvärt, tragiskt? Ja, och mycket mer därtill. Vilka ord vi än använder är de ändå för små och otillräckliga. Händelserna går egentligen inte att beskriva.
Paris och Frankrike har sorg. Våra tankar går till de döda, de skadade och de anhöriga. De är alla offer för en omänsklig ideologi som inget annat vill än att förstöra och sprida skräck.
Attackerna i fredags är inte bara ett angrepp på det franska samhället, utan på alla fria, öppna och demokratiska samhällen som de allra flesta av oss vill leva i. Är det dessutom ett välplanerat anfall av Islamiska staten, vilket mycket tyder på, är på ett sätt ännu allvarligare än tidigare terrordåd.
Dessa har oftast utförts av isolerade, inhemska sympatisörer till IS eller Al Qaida – inte av terrorister utsända av terrororganisationerna själva. Är det så i det är fallet, är det inte konstigt att president Hollande nu talar om att Frankrike "är i krig".
Paris som stad har också en särskild symbolik. Det är inte bara jag som lockats av det vackra, levnadsglada och romantiska i staden.
DN:s kulturchef skrev i helgen att en attack mot Paris är en attack mot allt som är vackert och roligt tillvaron: det fria och rörliga samhället. Allt det som puritanerna och fanatikerna hatar.
Det var också upplysningen och den franska revolutionens ideal som lade grunden till våra moderna samhällen – frihet, jämlikhet och broderskap.
De närmaste veckorna kommer vi med all säkerhet få se fler och hårdare åtgärder mot misstänkta terrorister. Mer övervakning, fler poliser och skärpta straff. Kanske även återinförda gränskontroller och minskad rörlighet inom EU.
Den svenska regeringen är inget undantag: i helgen talade inrikesminister Anders Ygeman bland annat om skärpt telefonavlyssning och striktare regler för svenska pass.
Mycket av detta är helt nödvändigt. En stats viktigaste uppgift är att skydda sina medborgare. Kampen mot terroristerna måste vara uthållig och utan kompromisser. I bästa fall kan världen också enas och äntligen göra något åt en av terrorismens grundorsaker: kriget i Syrien.
Samtidigt måste vi fortsätta värna vårt civiliserade och humana samhälle. Låt oss se upp med dem som nu utan bevis vill koppla ihop terrorismen med de flyktingströmmar som når Europa. De flesta asylsökande flyr faktiskt från terrorn. Striden med terroristerna måste gå att föra utan att göra avkall på demokrati och grundläggande fri- och rättigheter.
Norges dåvarande statsminister Jens Stoltenberg uttryckte detta mycket fint några dagar efter ett annat uppslitande vansinnesdåd – massakern på norska Utöya 2011.
"Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet."
Kanske är större öppenhet för mycket att hoppas på. Men den behöver inte bli mindre.