Närmare bestämt 49 procent, för cirka sju miljoner. Värderingen förklarades med att VIK behövde de pengarna för att inte klubben skulle gå i konkurs (VT 24/6).
Är då värderingen på 14 miljoner för hela företaget rimlig? Att värdera småföretag är ju ingen exakt vetenskap, men en ganska vanlig modell är att utgå från den historiska vinsten och multiplicera den med en faktor på cirka 3-5, samt lägga till eventuella tillgångar i bolaget.
Hyllans genomsnittliga rörelseresultat de senaste fem åren ligger på cirka 360.000, om vi är generösa och räknar bort förlusten under pandemiåret. Tillgångarna var enligt årsredovisningen vid tillfället ett par hundra tusen kronor. Några inventarier att tala om finns inte i bolaget eftersom dessa som bekant såldes av VIK till kommunen för några år sedan.
Enligt en sådan beräkning bör alltså värdet av bolaget vara cirka en till två miljoner. Det är en bit ifrån de 14 miljoner som det värderades till i senaste affären.
Ett annat sätt att belysa affären är att titta på vad köparna får i avkastning. 360 000 om året blir knappt 180 000 för de 49 procenten, som i teorin skulle kunna bli utdelning om man valde att ta ut allt och inte återinvestera någon vinst. 180 000 på 7 miljoner i investering blir en avkastning på 2,5 procent. Man får alltså bättre avkastning på ett vanligt sparkonto. Det är såklart orimligt, rent affärsmässigt, för ett köp av det här slaget och med riskerna som ingår.
Helt klart är affären grovt övervärderad. Och visst kan det vara av ideella skäl. Men skulle det enbart handla om ideella skäl så synes det vara onödigt att blanda in ett köp av restaurangen.
Det väcker frågan om köpet kommer med några andra skyldigheter eller lojaliteter från VIK: s håll. Det är en fråga som behöver besvaras ordentligt. Ty uppgörelsen är inte bara en privat angelägenhet, eftersom hockeyn och affärerna runt spelet finansieras av skattebetalarna med flera miljoner per år. Finns det lojaliteter behöver de vara offentliga. Finns det inga skyldigheter så behöver upplägget ändå ha full transparens. I alla fall om skattebetalarna ska ha någon som helst beröring med klubbens ekonomi.
Nu rapporteras om höjda avgifter för ungdomar och juniorer i klubben, utan tydliga orsaker. Frågan som ställs av ledare och föräldrar är om pengarna ska gå till Hyllans ägare (VT 2/9). Det är en naturlig fråga, som är relevant att ställa. Och det visar tydligt att det är en ohållbart att göra upp om klubbens ekonomi bakom lyckta dörrar.
Problemet synes dessutom avsevärt större än ägandet av Hyllan. När klubben gången dessförinnan räddades i sista stund hette det att ”ett nätverk av privatpersoner kring klubben” gick ihop och betalade en skuld till kronofogden på 900 000. Talesperson för gruppen var klubbens ordförande Urban Widén. På frågan om det är ett lån eller en gåva svarar Widén: ”Vi kan säga att det är ett lån nu, men det kommer att övergå i annan form.” Han säger också att de ”håller på och tänker i nya banor. Vi tänker starta ett arenabolag. Det kommer att bli aktier i det bolaget, men det är i ett begynnande skede.” (VT 21/3)
Det är i sammanhanget ett tämligen häpnadsväckande påstående. Det synes inte gå att tolka på annat sätt än att privatpersonernas lån/gåva/investering ska kunna omvandlas till aktier i ett kommande arenabolag.
Och än värre vore det om det är samma ”arenabolag” som det talas om kring en ny arena och som man tycker att kommunen ska vara delägare i. Och som ska hantera inkomsterna från en ny arena som kommer kostar kommunen runt 30 miljoner om året. Det hela börjar likna något slags pyramidspel, med skattebetalarna som ständig inbetalare.
Det är hög tid att klubben börjar skapa tydlighet i de här frågorna. Att det finns osynliga lojaliteter eller förväntningar på avkastning eller återbetalning är ett problem så fort kommunen pytsar in pengar i verksamheten.
Skattebetalarna ska givetvis inte tvingas lägga pengar på vad som synes vara ungdomsverksamhet och elithockey, men som i praktiken går till privatpersoner eller helt andra företag. Det vore minst sagt bedrägligt. Och om det sker med kommunens goda minne får man betrakta dem som medskyldiga.
Det finns ett starkt engagemang och mycket arbete bland ledare och aktiva i föreningen för att den ska överleva och fortleva. Det arbetet förtjänar respekt. Och självklart är det bra med privat engagemang. Såväl ideellt som affärsmässigt. Men det affärsmässiga måste redovisas offentligt om det offentliga ska ha något som helst med klubbens och föreningens ekonomi att göra.