Att ge regionens producenter bättre förutsättningar är givetvis vällovligt. Men bättre förutsättningar kan skapas på olika sätt. Och vilket sätt man tycker är lämpligast styrs av politiska värderingar, såsom vilken syn man har på marknaden och individens inneboende kraft. Samt synen på offentliga medel.
För visst borde även de styrande partierna ha hört varningsklockornas högljudda klongande, när förslaget om Matens hus diskuterats? Det finns ju oräkneliga exempel på kommuner och regioner som satsat miljonbelopp på anläggningar i sin iver att sätta platsen på kartan och locka till sig besökare. Anläggningar som mer eller mindre fantasifullt anknyter till platsen. Mest fantasifulla brukar bedömningen på efterfrågan vara, varför anläggningarna sedan står tomma som monument över det offentliga slöseriet.
Efter kritik från Moderaterna, som även påtalar att förstudien talar om investeringskostnader på 150 miljoner och driftkostnader på 40 miljoner om året, försvarar sig regionstyret på debattplats i VT. Försvaret går ut på att en stor del av pengarna från regionen är villkorade av andra organisationers engagemang. ”Matens hus bygger på att icke vinstdrivande organisationer ser en potential i konceptet, gärna krokar arm med producenter och vill driva det”.
Den här typen av offentlig-privat ”joint venture” (som det brukar heta på näringslivssvenska) blir allt vanligare. Tanken är att man delar på risken och får en hävstång på sin investering eftersom någon annan med kompletterande kompetens också engagerar sig i projektet.
Men som argument för att använda offentliga medel duger det inte. Ett offentligt slöseri är fortfarande slöseri, även om någon annan investerar sina egna pengar i projektet.
Dessutom är det högst tveksamt om det faktiskt rör sig om privata pengar från andra aktörer. ”Icke vinstdrivande organisationer” är ofta skattefinansierade till stor del. Det gäller i synnerhet om de ska hantera stora investeringar. Om icke vinstdrivande organisationer skulle ge sig in i projektet är det således inget tecken på att det är marknadsmässigt hållbart. Och skattebetalarna kan ändå komma att stå för alla pengarna och hela risken.
Om man vill förbättra förutsättningarna för regionens producenter står det principiella valet för politiken mellan att beskatta och kratta vägen, eller att låta enskilda välja vad de vill satsa på, stå i vägen så lite som möjligt och låta de företagsamma få behålla så mycket som möjligt av resultatet.
Det är beklämmande att de liberala partierna har ett så litet förtroende för individers företagsamhet och landsbygdens livskraft. L och C styr regionen och har makt över regeringen. Men istället för att skapa ökad frihet, sänkta skatter för de som försörjer sig själva och en radikalt minskad byråkrati så ser man bidrag och offentliga näringslivsprojekt som lösningen på människors och landsbygdens utveckling.
Regionstyret S, C och L som formades främst för att hålla SD borta från inflytande synes ha hittat varandra i den här hållningen gentemot marknad och företagsamhet. Målet med den offentliga satsningen på Matens hus, förklarar de, är att branschen ”ska öka sin konkurrenskraft, produktivitet och initiativförmåga”. Det är inte ett smickrande sammanhang för liberala partier.