När Berlinmuren föll försvann den värld många lärt sig att fungera i.
Vad ska du göra när AI har tagit ditt jobb?
Själv vet jag inte. Men efter att jag bad min AI-assistent skriva en ledartext om Liberalernas nya partiledare har jag funderat alltmer på framtiden. Texten blev riktigt hyfsad, för att vara skriven på 10 sekunder. Och AI:n föreslog självmant att väva in något om Simona Mohamssons första Almedalstal.
Ifall min chef läser det här vill jag dock ha sagt att AI:n inte är lika vass som jag är på att skriva politiska texter. Inte än.
När dagen kommer och AI:n klår mig är jag också förberedd. Jag har laddat upp med en rad skäl till varför jag ändå inte bör ersättas.
Det handlar om att AI inte begriper sig på hur det är att leva och bo i Västerviks kommun – hur det är att vara människa. Principiellt är det också farligt om AI får formulera för mycket i det offentliga samtalet, då den ytterst kontrolleras av ett fåtal globala jätteföretag och bara är tränad på det som har skrivits tidigare.
Så här långt i resonemanget inser jag dock att det jag främst vill säga inte är att jag behövs på lönelistan. Framförallt försöker jag hosta fram att jag har ett viktigt jobb.
Det kan väl inte bara försvinna?
Dessutom har jag lagt så mycket tid på att lära mig skriva just den här typen av texter. I åratal kuskade jag runt mellan korta vikariat på tidningar. Otaliga somrar har jag skippat sol och fest för lysrör och deadlines.
Och nu är jag här. Och snart skriver AI bättre.
Jag känner mig som en byskräddare när textilmaskinerna kommer. Eller som en 30-åring i Sovjet när Berlinmuren precis har fallit. Den värld jag mödosamt har lärt mig att bemästra skakar, och förändringar jag inte trodde möjliga står för dörren.
Kanske är det väl tillspetsade jämförelser. Men jag tror att jag och många andra 30-plussare med skrivbordsjobb måste inse vilken livsavgörande förändring AI kan bli för oss – och att vi inte är superbra rustade för att möta de här förändringarna som kräver att vi breddar våra färdigheter eller lär oss ett helt nytt yrke.
För 20-åringar är jag inte orolig. De anpassar sig. Men 30-plussare är riskgrupp.
För det som händer för många någonstans runt 30 år är att livet får sina former. Framtiden stakas ut. Det bildas familj och skaffas fast jobb. Många hittar en bostad där de tänker sig bo under överskådlig tid.
Det är då pojkar stelnar till män, för att citera poeten Sten Selander.
Inte nog med att många efter 30 år känner att de ungefär vet vad som väntar framöver. Många har en vardag och en ekonomi som gör stora förändringar svåra.
Den verkligt stora utmaningen för att få oss att hänga med tiden är dock mental. För jag är knappast den enda 30-plussaren som tycker att jag har ett viktigt jobb.
Om ni ursäktar ser jag mig som någorlunda framgångsrik i yrkeslivet – nästan lika lyckad som jämnåriga advokater och arkitekter. Alltså sådana som också har ett jobb där man måste ha huvudet med sig, men där det spelar mindre roll om man kan backa med släp eller har god hand med barn.
Men det AI nu gör är att slå mot oss som trodde att vi hade dragit vinstlotten.
Vem behöver en jurist för att plöja handlingar om en AI gör det snabbare och oändligt mycket billigare? Vem behöver en arkitekt för att rita ett flerfamiljshus om en AI har ett utkast klart på nolltid?
Visserligen kan mycket gott komma av den här förändringen. Alla som jobbar inom yrken som kräver att man har hjärtat på rätt ställe – som undersköterskor och hemtjänstpersonal – har ofta skamligt lågt betalt jämfört med arbeten som förutsätter analytiskt tänkande. Samma sak är det för många som jobbar med händerna. Vi bör därför i stort se hoppfullt på vad AI kan föra med sig.
Det är dags att ännu mer värdera upp yrken som tar hand om människor. Förhoppningsvis kan AI-revolutionen bidra till det.
Det behövs dock en plan för sådana som mig. Sådana som nöjt stelnat till män på en arbetsmarknad där vi känner oss hyfsat framgångsrika. För vi har inte bara svårt att ställa om. Går det riktigt illa klarar vi aldrig av att komma tillbaka, och vi går bittra genom livet när den värld vi förstod och bemästrade försvann.
Ett skräckexempel på hur illa det kan gå om stora grupper aldrig klarar av att ställa om när förutsättningarna radikalt ändras är Ryssland. Många som etablerat sig och såg sig som framgångsrika i det sovjetiska systemet fixade inte den nya ordningen efter kalla kriget. Och de har varit bittra sedan dess. Det är också den här stora åldersgruppen – och deras barn som växt upp med föräldrarnas tjat – som hejar på det ryska anfallskriget i Ukraina och tilltalas av planerna på att återupprätta Sovjets gränser. Missnöjet har gått i arv.
Ska inte samma grogrund för bitterhet skapas när AI förändrar vår arbetsmarknad krävs det att vi som påverkas av omställningen förmår att hänga med och ställa om. Det kan innebära att vi måste lära oss ett helt nytt jobb, utan att det ses som ett misslyckande i de egna eller omgivningens ögon. Tvärtom bör vi se det som en möjlighet.
Vi är många som måste ha en plan för vad vi ska göra när AI ändrar förutsättningarna för jobbet vi har lärt oss. Har vi inte det är det kört.