LEDARE: 2009: Kulturkampens år

Effektsökeriet vid Konstfack sattes under lupp efter avgångsstudenterna Anna Odells och "NUG:s" andefattiga men provokativa avslutningsarbeten. Och även om de flesta kultursidor gjort Odells och "NUG:s" sak till sin så är det uppenbart att en trötthet börjat infinna sig hos allt fler svenskar. Den skattefinansierade delen av kultursektorn har varit kulturradikalernas lekstuga länge nog.Debatten som följde på konstutställningen "Figurationer" vid Edsviks konsthall i Sollentuna visade ännu tydligare hur illa underbyggda kulturradikalernas argument är. Flera recensenter insinuerade mer eller mindre öppet att den som ägnar sig åt föreställande, tekniskt drivet måleri med klassiska motivval skulle ha nazistiska åsikter. Dessa grundlösa anklagelser blir ännu groteskare i ljuset av att den samtidigt pågående utställningen på Moderna museet i Stockholm med Salvador Dali, som hade fascistiska åsikter på riktigt, inte problematiserades överhuvudtaget. För så ser det ut i kulturradikalernas svartvita värld: allt som hör modernismen och dess utlöpare till skall okritiskt hyllas och försvaras medan allt som räknar sina anor längre tillbaka skall ensidigt fördömas och häcklas - såvida det inte kan räddas med att sägas ha förebådat modernismen.Denna förenklade kultursyn har omhuldats av kulturradikaler med en politisk agenda. Eftersom denna agenda allt som oftast sammanfallit med den politiska maktens har bidragspengar frikostigt strötts över kulturradikala projekt. Det är inte för inte som anslagen till Moderna museet är dubbelt så stora som Nationalmuseum, trots att samlingarna är avsevärt mindre.Den nya kulturpropositionen är ett stort steg framåt i den nödvändiga uppgörelsen med 1970-talets förlegade kulturpolitik. Dinosaurier som Rikskonserter, som sysselsatt betydligt fler byråkrater än vad man anordnat konserter, kan med fördel läggas ned. Nästa viktiga steg är att göra upp med det kulturradikala idéarvet. Fortfarande dominerar den postmarxistiska uppfattningen om att kultur bara har ett värde om "den säger något om samtiden" eller är "samhällskritisk". Samtidigt tillåts relativistiska synsättet att "allt är lika bra" att breda ut sig, med bildningsförakt och historielöshet som följd. Uppgörelsen med denna ideologiska kultursyn kan inte bara ske genom en omfördelning av de skattemedel som öronmärkts för kulturen. Det handlar väl så mycket om ett förändrat synsätt på hur kulturen framställs och förmedlas i skolor och på lärosäten och om att återupprätta de humanistiska ämnena. Om den borgerliga kulturpolitiken ska lyckas på sikt måste den fyllas med innehåll. Man måste verka för en fri och dynamisk kultursektor på en grundval av en levande bildningstradition.

Ledare: 2009: Kulturkampens år

2009 blev ett händelserikt år i den svenska kulturdebatten. För första gången på mycket länge har de kulturradikala dogmer som dominerat svenska kultursidor och svensk kulturpolitik blivit ifrågasatta på allvar i en rad intressanta debatter.