I sitt tal i Almedalen i år fokuserade statsminister Fredrik Reinfeldt på Sveriges demografiska utmaningar och möjligheter.
I framtiden kan pensionsåldern bli allt mer flexibel och gränsen mellan arbetande och pensionär kan komma att helt suddas ut. Medborgarna i Sverige blir pensionärer betydligt längre än de är barn och i utbildning. Medellivslängden är nu runt 83 år för kvinnor och 78 för män i dag, och den kommer att stiga.
Reinfeldt tänkte mest på arbetsmarknad och välfärd när han filosoferade om ålder, men han borde också tänkt på den politiska sfären.
I USA:s senat är tre av senatorerna i 80 årsåldern, 19 i 70-årsåldern, 38 i 60-årsåldern. Detta i en församling på 100 personer. I Sveriges riksdag med 349 ledamöter är 32 mellan 60 och 70 år. Bara två är över 70 år, och ingen är över 80 år.
Kunskap, erfarenhet tid och intresse, är fördelar som äldre politiker kan ge demokratin. Framtiden är något de bryr sig om också. De har barn och barnbarn, som de vill se få möjlighet till ett bra liv i ett bra land.
Det talas ibland om generationsmotsättningar. Men det handlar mer om en förlegad syn på vad åldrande betyder för människor och samhället. Den syn vi har på pension i Sverige är så starkt förknippad med en siffra: 65. Men allt mindre motiverat när den faktiska pensionsåldern har sjunkit för många samtidigt som livslängden ökat rejält.
Svenskar lever längre och är friskare längre. Detta är förstås mycket positivt. Att få leva ett aktivt liv långt efter pension från yrkeslivet är något många ser framemot. Många äldre svenskar blir mer engagerade. De är benägna att följa nyhetsflödet och engagera sig politiskt.
Det är klart att yngre politiker ser sig själva som företrädare för dem som har störst intresse i och för vårt lands framtid på lång sikt och vill ha bort de äldre. Och det finns politiker som i decennier släpar sig över riksdagsgolvet, som inte kan erbjuda fräscha nya idéer för våra svåra tider, utan bara klamrar sig fast vid sin position. Det är inte heller ett önskvärt scenario.
Men det bör också bli slut på snävheten i politiskt generationstänkande - att unga ska hålla på med ungdomsfrågor och äldre med äldrefrågor. Det är kanske dags med lite vidgade vyer?