Landstingspolitiker som tampas mot varandra är långt ifrån något nytt fenomen. Redan för ett och halvt sekel sedan stred tjustbor och kalmariter om makten så pass mycket, att man delade landstinget i en nordlig respektive sydlig del 1864. Konflikten gick så långt att man även tänkte dela länet. Ett landshövdingsresidens förbereddes i Västervik, på den plats där man i dag finner stadshotellet. Planen kom dock aldrig att fullbordas och i dag finns ett enat, men långt ifrån sammanhållet, Kalmar län.
Men det är inte bara landstingspolitiker som hamnar i fejd med varandra, också landstingen själva tenderar allt för ofta att konkurrera, snarare än att verka som en enad politisk instans med det huvudsakliga målet att garantera medborgarnas hälsa.
Kristdemokraterna gör denna konkurrensproblematik till sitt stora huvudnummer i Almedalen. Göran Hägglund säger sig vara öppen för att helt skrota landstingen, som först såg sitt ljus 1863. Istället vill han göra staten till huvudman för den högspecialiserade sjukvården och lyfter det faktum att ingen numera hade haft 21 landsting som utgångspunkt för hur man bäst tillgodoser patienternas behov.
Förslaget har sina poänger. Sverige är världsledande när det gäller tillgänglighet till specialistvård. Många specialister är emellertid bundna till enskilda sjukhus och landsting, vilket inte minst låter sig bevisas genom onkologbristen i Västervik. Det är en bidragande orsak till att vårdskillnaden mellan landstingen i dag är oacceptabelt stor.
Även kapital skulle kunna sparas. Till exempel finns det i skrivande stund en överkapacitet av kostsamma robotar som utför prostataoperationer, eftersom alla landsting utom ett inköpt en egen, när det i själva verket enbart skulle behövas sex.
Fördelarna med en större samordning av resurserna är uppenbara. Hägglund är själv påtagligt nöjd med förslaget under presskonferensen på Wisby hotell. Så nöjd att han kallar sjukvården valets stora fråga, det är dock önsketänkande. Sjukvårdspolitik – hur viktig och nära människors vardag den än må vara – tenderar att bli alldeles för teknokratiskt för att skörda några större väljarskaror. Däremot kan förslaget tänkas fånga intresset hos den växande gruppen av missnöjda moderater, som gärna skulle se att de skatteslukande landstingen avskaffas.
Men inte ens för dessa räcker sjukvårdspolitik för ett partibyte. Med all sannolikhet är det därför som man även prioriterar det moderata frustationsämnet framför andra – försvaret.
KD återlanserar kravet på en utredning om Natomedlemskap. Hägglund kritiserar såväl den moderata som socialdemokratiska oviljan att ta i frågan om den transatlantiska försvarsalliansen i en tid som präglas av geopolitisk osäkerhet. Kritiken är riktig, men faller något platt.
Partiet förordar nämligen inget medlemskap, utan enbart en förutsättningslös utredning. Det beror på att frågan är för känslig i den egna riksdagsgruppen. Det är synd men samtidigt talande för de splittringar inom kristdemokratin som, gång på gång, sätter halt för partiets ambition att skjuta politiken tillräckligt långt åt höger för att det ska bli ett självklart val för landets borgerliga väljare.
Om missnöjda moderater hemmavid låter sig lockas av den kristdemokratiska uppvaktningen återstår förstås att se. Men bara tanken på att den till synes ändlösa konflikten mellan tjustbor och kalmariter skulle kunna få sitt slut genom avskaffade landsting, borde vara ett skäl gott som något.