Ledare: Använd läxverktyget rätt

Ekström, liksom lärarfacken och Ibrahim Baylan (S), är kritiska till Rut-avdraget för läxhjälp. Men det de borde kritisera är hur läxverktyget används av många lärare.

Svenska skolelever har förhållandevis få undervisningstimmar jämfört med elever i andra länder. Ska vi klara den internationella konkurrensen är därför läxor ofrånkomliga.

Men eftersom skolan har ett kompensatoriskt uppdrag ‒ att kompensera de elever som har sämre förutsättningar vad gäller studietradition, utbildade föräldrar och annat modersmål än svenska ‒ så måste läxorna vara noga genomtänkta. Annars är risken stor att läxorna ökar de skillnader som eleverna har med sig hemifrån.

En elev som har hängt med på lektionerna ska kunna göra läxorna utan någon kvalificerad hjälp. Läxor kan vara mängdträning (lösa matteuppgifter för att befästa den metod som läraren förklarat på lektionen) eller utantillpluggande (som glosor eller kartbilder). Läxor kan också handla om förberedelser ‒ att alla i klassen läser en viss text inför en lektion ‒ men även då är poängen att elevernas frågor blir besvarade vid lektionen.

Läxor bör däremot inte handla om att eleven själv ska lista ut hur man löser trigonometriska problem, eller försöka läsa sig till tyskans grammatiska regler. Om en elev som närvarat och hängt med under lektionerna får den typen av läxor tyder det på att läraren inte har gjort sitt jobb. Läxor som kräver att eleven hemma, utanför skoltid, tar in och förstår abstrakta begrepp som borde ha förmedlats under lektionstid missgynnar elever utan tillgång till kvalificerad läxhjälp, och strider därför mot skolans kompensatoriska uppdrag.

Med detta synsätt på läxor skulle Sverige kunna närma sig de asiatiska länder som lyckas bäst vid internationella matematikjämförelser. Matematiklektionerna i dessa länder ägnas i hög grad åt genomgångar och diskussioner, medan de i Sverige främst ägnas åt elevens eget arbete i matteboken.

Om detta borde läxhjälpsdebatten handla, men det gör den inte. Rut-avdraget för läxhjälp bör kritiseras i första hand för att det överhuvudtaget finns en efterfrågan. Om skolan använde läxverktyget på rätt sätt skulle ingen behöva kvalificerad läxhjälp.

Men oron från Skolverket handlar i stället om att eleverna som får köpt läxhjälp ska dra ifrån och bli duktigare. Det visar hur perverterad skoldebatten är i Sverige. Likvärdigheten ska säkras genom att ingen blir för duktig, i stället för att höja lägstanivån. Och när köpt läxhjälp befaras bli vattendelaren mellan höga och låga betyg är det ingen som ifrågasätter hur skolorna arbetar med läxor, i stället vill man göra läxhjälpen dyrare, alternativt "gratis". Hur skolan ska lyckas med sitt kompensatoriska uppdrag tycks ingen ha funderat närmare på.