Ett område som snabbt koloniserades under den islamiska expansionen år 632-750 efter Kristus och som sedan dess utgjort en unik uppblandning av arvet från de gamla Medelhavsimperierna, den islamiska maktsfären och senare av västerländska impulser från Europa.
Den senaste tidens nyheter härifrån domineras nu helt av de protester och demonstationer som senaste tiden blossat upp, med konfrontationer av varierande slag mellan demonstranter och polis som följd av det instabila politiska klimatet. De politiska omvälvningarna som nu sker i bland annat Tunisien beskrivs nu i termer av revolution - Jasminrevolutionen - och i andra länder i närområdet pyr det folkliga misstycket mot ländernas misstyren. Något som både skänker hopp och oroar.
I Egypten har som följd av denna utveckling i veckan 1000-tals personer gripits och flera dött under protester mot regimens omfattande korruption och med krav på regeringens avgång. En regim som sett samme president, Hosni Mubarak, styra landet sedan 1981, med endast förment fria val under tveksamma omständigheter och ofta utan motkandidater. Allmänt demonstrationsförbud råder nu i hela landet och godtycklig, nationell censurering av Internet sker mot bland annat Facebook, Twitter och andra nyhetskällor. Allt medan protesterna fortsätter med oförminskad styrka, i Egypten och på andra håll, enligt de senaste rapporterna i skrivande stund. Och inget tyder på att den upprörda stämningen skulle mattas av eller att protesterna skulle kväsas. 1970-talets egyptiska brödkravaller mot de höga matpriserna, till exempel, var av en helt annan natur. Nu gäller det uttryckligen krav på grundläggande reformer för yttrandefrihet, pressfrihet, demokrati och frihet.
När stora medborgarrättsrörelser reser sig i arabvärlden så som vi nu ser visar det på att något historiskt kan hålla på att hända. De krav som framförs på nödvändiga demokratiska reformer i dessa länder som länge lidit under tveksamma regimer förtjänar allt stöd. Det skulle innebära en seger för friheten och mänskligheten - här som där.
Klart är i vilket fall att det som nu sker tyder på sedan länge undertryckta behov av utökade medborgerliga fri- och rättigheter. Det kan skänka hopp om att nå en milstolpe i regionen, präglad av en nödvändig och genomgående rannsakan i samhällen som dragits och drar med stora problem av korruption, nepotism, roffarkultur, och bristande respekt för medborgerliga fri- och rättigheter i allmänhet.
Samtidigt är det lätt att dra förhastade slutsatser och göra svepande generaliseringar om omständigheter kring till exempel veckans stormningar av poliskårernas positioner i Kairo. Som alltid när heta känslor blossar upp på samhällsnivå finns det skäl till eftertänksamhet och att lyfta blicken för att söka göra så nyanserade bedömningar som möjligt av skeenden och situationer. Vad som är att betrakta som uppriktiga frihetssträvanden och vilka typer av legitima handlingar och politiska genombrott sådan strävan kan mynna ut i, är svårt att bedöma så här vid en lätt överblick och på lång distans.
Hur som helst står det klart att med fullgod respekt för fria val, pressfrihet och andra medborgerliga fri- och rättigheter har här arabvärlden en chans att gå mot en ny era av ökad politisk stabilitet och trovärdighet.
Under tiden tycks umbärandena fortsätta, och det i en blandning av påtryckningar från olika håll och med olika medel. Dystra nyheter varvas med goda. Under senhösten angreps till exempel koptisk-ortodoxa kyrkor i Egypten i terrorattacker av radikala islamister, med ett 40-tal dödade kristna egyptier som följd. Något som föranledde att vanliga egyptiska muslimer tågade ut på gatorna och slöt upp och deltog i och utanför kyrkor vid gudstjänster för att på så sätt fysiskt beblanda sig med terrorattackernas målgrupper som ett tecken på gemensam avsky mot våldshandlingarna. En typ av hedervärda och förhoppningsgivande uttryck i ord och handling för en bred samhällsgemenskap som här tidigare ofta lyst med sin frånvaro.
För att goda och långsiktiga förändringar ska kunna komma till stånd, krävs mycket riktigt både bred folklig vilja till och politiska företrädare av en ny anda av samhällsgemenskap och ett tydligt värderingsskifte med fullgod respekt för mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter än vad vi annars är vana att se och höra om från dessa sargade och splittrade länder.