Inget är så lätt och rakt som det låter efter flera år i opposition. Socialdemokraternas och Miljöpartiets svåra och skakiga resa i regeringsställning vilar tungt på den klyfta mellan förväntningar och leverans de skapade i opposition.
I Storbritannien kallas oppositionen "Hennes Majestäts lojala opposition". Det är för att visa att en opposition har en otroligt viktig uppgift i demokratin och inte bara är ett gäng misslynta och ogina förlorare som sitter av tid till nästa val. Ifrågasättande och granskande är viktigt, att konkurrensutsätta regeringens politik med egna förslag likaså.
Tider i opposition är utmärkta tillfällen att göra om, göra rätt och upptäcka nya sidor hos sig själv. Men vad sysslade egentligen S och MP med mellan 2006 och 2014?
Under de åtta år som Alliansen styrde Sverige hängav sig S och MP åt en överspänd oppositionspolitik. Kritiken formades i svepande röda penseldrag och röriga gröna färgstänk. Hysteri och överord fick företräde framför rim och reson och floskler fick fylla det ekande tomrum som skapades genom avsaknaden av omprövning och nytänkande.
I åtta år sådde S och MP bara missnöje, alienering och misstänksamhet. Skörden blev ett förgiftat samhällsklimat och en rådande regeringspolitik som saknar konsistens, som istället har dekonstrueras till de värsta sidorna hos de bägge partierna.
Och som man bäddar får man ligga. Enligt en ny undersökning från opinionsinstitutet Sifo (SvD 23/12) anser 54 procent av väljarna att S bör avveckla regeringssamarbetet med MP. Bland S-väljarna är det fler som vill avsluta samarbetet med MP än som vill fortsätta den lastbara sammanslutningen. Samtidigt backar förtroendesiffrorna för Löfven, Fridolin och Romson medan partiernas opinionssiffror står och stampar.
Opinionen är fullt förståelig. Socialdemokraterna har förlorat sin väsentliga säregenhet genom överanpassningar till Miljöpartiets tillväxtfientliga utopipolitik och Vänsterpartiets avsky mot privata initiativ.
För Miljöpartiet har det varit extra tufft att gå från opposition till regeringstaburetterna. Kompromisser, målkonflikter och impopulära beslut har inte passat så bra ihop med partiets självbild av obefläckad världsförbättring.
Problemen går tillbaka till den dubbla politiska bokföring S och MP sysslade med under oppositionsåren. Att måla upp dystopiska bilder av tingens ordning när man är i opposition är enkelt. Det stora misslyckandet var att inte kunna visa upp övertygande argument och konkreta förslag för hur de skulle komma till rätta med den massiva svartmålningen de tecknade.
Regeringens tillkortakommanden gömmer en klagodikt över oppositionsrollens villkor. Det är en uppmaning till Alliansens partier om att de kan komma att behöva vrida och vända på en del stenar.