Bredda vägen till kunskap

I en skriftlig rapport till en liten engelsk pojkes föräldrar berättades det om sonens brist på studiedisciplin. Han hade enbart uppnått två av femtio möjliga poäng på sin senaste inlämningsuppgift. Resten av hans arbete var lika bedrövligt. Han hade den bekymrande svagheten att alltid vilja göra saker på sitt eget sätt.

Ronald Coase.Foto:: Rolf Adlercreutz/Claes Lˆfgren

Ronald Coase.Foto:: Rolf Adlercreutz/Claes Lˆfgren

Foto: Rolf Adlercreutz/Claes Lˆfgren/Scanpix

Västervik2012-10-12 00:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Lille Johns idéer om att bli vetenskapsman i framtiden dömdes ut som löjliga och ett slöseri med tid. Den lille John heter Gurdon i efternamn och tilldelades i veckan Nobelpriset i fysiologi och medicin; rapportkortet från barndomen hänger inramat på hans kontorsvägg. Tanken att en enda skolmodell passar alla är uppenbart felaktigt.

En regnig dag i London 1910 föddes en annan pojke som också skulle ha en något problematisk relation till skolväsendet i sin ungdom. Ronald Coases föräldrar började jobba när de var tolv år och det hade inte gjort dem rika eller akademiska för den delen heller.

Coase hade fysiskt defekta ben vilket gjorde att han, i sina föräldrars ögon, förmodligen inte hade mycket att erbjuda arbetsmarknaden. Han skickades till skolan för de fysiskt felbyggda som stadsfullmäktige drev. Han fick lära sig att väva korgar. År 1991 fick Coase Nobelpriset i ekonomi. Inte dåligt för en person vars förutspådda yrkesbana var korgbindare.

Coase hade tur och fick möjligheten till en riktig skolgång från 12 års ålder men hans bana mot den ekonomiska vetenskapen var aldrig rak eller säker. Han läste alltid saker som intresserade honom och tog sin examen i handel.

Morgondagens kunskaps skapas inte genom att rabbla gårdagens sanningar. John Gurdon hade egna idéer och ett eget sätt. Det passade inte den likriktade skolan där alla skulle vara likadana. Gurdon var inte som alla andra. Eftersom alla inte är lika är det också rimligt att ha flera olika skolformer för att öka chansen att de ska passa just det enskilda barnet. Valfrihet i skolan enkelt sammanfattat.

Vänsterns vägval och vilja att likrikta skolan till ett format som inte just passar någon hade inte varit en plats för barn som Gurdon som vill göra det på sitt eget sätt och kan själv. Utbildningsminister Jan Björklunds rakare pekpinnar och hårdare batonger till skolbarnen är inte heller rätt väg att vandra.

Coases och Gurdons genialitet låg inte i att de kunde rabbla existerande kvantifierbar kunskap. De kunde tänka nytt och skapa det ingen tänkt på tidigare. Det som ingen tidigare tänkt står aldrig i en lärobok. Coases akademiska bana var inte rak utan snarare en snabbgående nöjesparksattraktion.

En enda skolmodell passar inte alla barn. Det är dags för planerarna att planera lite mindre. Som det ser ut nu verkar planer, från båda sidor av det politiska spektret, ha en problematisk relation till verkligheten. Genialitet kan inte planeras fram men med bredare vägar till den kan fler påbörja vandringen.

Läs mer om