Resten av året är Svenska Akademien rätt bortglömd. Den har kommit att till den grad förknippas med nobelpriset att ingen tänker på att den är mycket mer. Det är i stor utsträckning Akademiens eget fel. Och en förlust för svenskans ställning i Sverige.
Den kungliga akademi för det svenska språkets "renhet, styrka och höghet" som Gustav III grundade år 1786 var måhända en klubb för inbördes beundran inom samhällets toppskikt. Men det var inte en likformad klick. Präster och domare skulle samsas med författare och adelsherrar. Framstående användare av svenska språket från många olika håll skulle tillsammans föra svenskan in i framtiden.
Så har det varit ända in i nutiden. Under 1900-talet har flera biskopar och domare tagit plats, tillsammans med en generalsekreterare i FN, en statsminister och en upptäcktsresande. Historiker och sociologer har varvats med språkforskare. Och så författarna förstås.
Numera består Svenska Akademien enbart av författare och språkforskare. Och visst, de flesta vet att det finns något som heter Akademiens ordlista, som man kanske använder ibland om man är osäker på hur något stavas. Men var är Svenska Akademien i övrigt? Man deltar knappt alls i debatten om svenskans ställning, om språk- och litteraturundervisningen eller om man får skriva "hen" i en svensk dagstidning.
En stor del av förklaringen till det ligger i att Svenska Akademien har blivit en klubb för författare, uppblandad med ett par professorer. Därmed har den sammanslutning som med "snille och smak" ska skydda svenskan gjort språket till en angelägenhet för språkexperterna och kultureliten.
Men språket angår alla som använder det. Skickliga skribenter och talare finns inom alla möjliga skrån. Trots det saknas sedan några år helt en laglärd i Akademien. Någon tidningsman har inte setts till i modern tid. Statsråd och ämbetsmän lyser med sin frånvaro.
Kanske är det här inte Svenska Akademiens fel. Kanske är det samhället som förändrats, kanske har svenskans ställning försvagats så till den milda grad att det inte längre går att hitta någon hovrättspresident eller ärkebiskop som utan att skämma ut sig kan diskutera språkets höghet och styrka. Det låter rätt osannolikt. Men även om det mot förmodan skulle vara så finns faktiskt språket kvar. Det används dagligen av människor som har stor betydelse för hur Sverige ser ut, för hur vi pratar och tänker.
Det borde stämma Akademiens aderton medlemmar, som väljer in nya ledamöter, till eftertanke. Risken är annars stor att Svenska Akademien uteblir från sin viktiga roll att visa svenskans väg in i framtiden. Kvar blir då bara den där stängda dörren, en gång om året.