Ledare: Demokratin behöver långsamhetens lov

Om exempelvis hela jordens befolkning skulle få rösta om de trodde att vår planet var äldre än tiotusen år eller inte, hur många skulle rösta för att den var det? Flertalet människor skulle förmodligen lita på någon tolkning religiösa urkunder som pekade mot en ung planet. Vad majoriteten tror är rätt har nödvändigtvis ingen bärkraft på hur verkligheten är beskaffad.

Översatt till den politiska arenan är det inte säkert att flertalets åsikt i en given stund är lika med det bästa beslutet. Om vi haft ett politiskt system som hela tiden gjorde majoritetens ståndpunkt till lag skulle vårt samhälle snart ha problem.

Men så fungerar lyckligtvis inte den parlamentariska demokratin. Besluten den producerar är inte rena majoritetsbeslut, utan processade sådana.

Existensen av konkurrerande partier borgar för att förslag förbereds och argument vässas. Opinionen kan snabbt svänga. Man måste tänka över beslutens långsiktiga konsekvenser, för att inte senare se majoriteten vinnas av oppositionen.

Det är det långsamma, självkritiska och omprövande i den demokratiska beslutsprocessen som gör den överlägsen alla andra kända sätt att hantera makt. Det är också därför vi har grundlagar som är särskilt skyddade från tillfälliga majoriteter.

Bland radikala krafter uppskattas inte alltid den bromsande kraften i demokratin. I den aktuella debatten om högerns roll under rösträttsfrågan menar socialistiska och liberala debattörer att dagens moderater ska skämmas för att högern var en bromsande kraft i det tidiga 1900-talet.

Så skulle vara fel att tänka. Ett parlamentariskt system behöver kritiska krafter som ifrågasätter. Motkraften får sällan heder av sin ansträngning. Men vad hade hänt med Sverige 1940 om inte Högerpartiet och Bondeförbundet pressat socialdemokrater och liberaler till att ha kvar ett militärt försvar.

Om man ska klaga på Moderaterna för någonting så är det att de inte lyckades vara en tillräckligt stark motkraft under de radikala åren på 60- och 70-tal. Det saknades under flera år balans i svensk politik. Många av de problem vi idag brottas med är bieffekter av den perioden. Sannolikt hade skolan hållit bättre kvalité, stadsmiljöerna varit mer människovänliga, brottsligheten inte lika hög, barn och ungdomar varit tryggare, och ungdomar och invandrare hade inte utestängts från arbetsmarknaden om den ifrågasättande rösten varit starkare på 60-talet.

Det parlamentariska systemet fungerar bäst när olika krafter balanserar varandra. Den kritiska och ifrågasättande rösten är inte oviktig.