Det talas ofta om sportens och lagidrottens förbrödrande kraft. Den är stark, viktig för samhället och inte minst för enskilda individer. Den är något att slå vakt om och att vårda. Men det finns också en avigsida i det förbrödrande - för vissa slår lagandan över i hat och ilska mot motståndarlagen. Som i veckans match. Detta är något som det måste arbetas betydligt mer med.
I dagsläget straffas det lag vars supportrar tar till våld eller på annat vis stör ordningen. En del befinner sig på arenorna bara för att störa och för somliga av dem gör det varken från eller till om laget straffas. Kanske är det avskräckande för andra. Men det är trots allt enskilda människor som begår brott och inte hela supporterklackar.
Politikerna måste vakna. Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth och justitieminister Beatrice Ask måste ta tag i detta problem innan fler människor skadas eller skräms bort från läktarna av rädsla för att det ska ske obehagligheter.
Viceordföranden i riksdagens justitieutskott, centerpartisten Johan Linander, kräver enligt gårdagens Svenska Dagbladet, att det ska införas anmälningsplikt för huliganer vid matchstart på en polisstation som ligger "en bit bort från arenan" och den som inte infinner sig ska straffas för detta. Han får stöd från både Kristdemokraterna och Folkpartiet.
Utöver det måste klubbarna få större möjligheter att filma arenorna och huliganer som fått besöksförbud på arenor måste fotoregistreras för att de snabbt ska kunna avvisas innan de passerar ingången. Det finns säkert ännu fler goda idéer för att utrota fotbollsvåldet. Tryggheten för fotbollsspelare och den fotbollsälskande publiken måste kunna garanteras - och fridstörarna hållas undan och straffas.
Hårdare regler och strängare straff är givetvis en självklar väg att gå för att råda bot på detta. Parallellt måste också attityderna ändras på andra håll. Och i detta gäller rannsakan hos alla som vistas på landets arenor.
Det är inte bara idrottsmännen och idrottskvinnorna som i sina roller är förebilder för barn och ungdomar som vistas på fotbollsläktarna. Det är också alla andra som finns där. Vad sägs? Hur reageras det på okvädningsord? Vilka signaler ges? Vilka är de häftigaste och coolaste i publiken som de yngre tonåringarna ser upp till? Hur reageras det på när viljan och önskan att det egna laget ska vinna förvandlas i ett hat mot motståndarlaget?
Attityder - positiva och negativa - fortplantas från generation till generation, de förstärks på vissa håll och mattas av på andra. Det är inget som kan lagstiftas fram eller som kan regleras. Det handlar om att vara förebilder, om det personliga ansvaret och om respekten mot andra människor. För även lirarna i det andra laget och dess supportrar är medmänniskor.
Nu ställer sig idrottare, sportkommentatorer, debattörer och somliga politiker frågan - måste någon sätta livet till innan huliganvåldet möts med ett hårt motanfall?
Beslutsfattare och utredare borde vara klokare än så. Det gäller att agera nu. Ingen ska behöva vara rädd för hot och våld på våra arenor - varken på fotbollsplanen eller på läktarna.