Förhandlingarna fortsätter i det grekiska dramat. Målet är en lösning för Greklands akuta skuldberg innan veckan är slut eftersom landet inte klarar av de kommande betalningarna.
Bakom den akuta situationen finns åtskilliga delproblem. Det grundläggande är att euron gäller i många länder där konjunkturerna inte går i fas. Valutan avspeglar därmed inte de enskilda ländernas konjunkturer, utan ett genomsnitt. Det innebär, till skillnad från Sverige som har rörlig valutakurs att länderna inte får draghjälp av en sänkt växelkurs när det går dåligt. Och naturligtvis inte heller bromsas i samma takt när det går bra för landet och valutan blir för stark.
Kompensationen för konjunkturerna har i stället kommit genom nödlån. När Grekland nu fallit så lågt att det inte längre går att betala så är det slut på planerade åtgärder.
Oavsett vad som händer får det stora följdverkningar. Skrivs lånen av får övriga stater ta notan och återbetalningsviljan minskar sannolikt drastiskt hos övriga länder som fått krislån. Skrivs lånen inte av och landet blir bankrutt och lämnar eurozonen okontrollerat väntar sannolikt en krasch i den grekiska ekonomin med följdverkningar ut i övriga Europa. Lämnar Grekland i ordnade former finns lånen i euro fortfarande kvar och återbetalningsbördan blir enorm.
Någonstans kommer övriga euroländer att få ta en del av notan. I vilken omfattning och vad det får för framtida konsekvenser återstår att se. Det finns en rimlighet i det också. Huvudregeln är att den som lånar ansvarar för sina skulder och ska betala tillbaka. Samtidigt så har euroländernas av rädsla för vad som skulle hända om Grekland lämnade euron beredvilligt lånat ut för mycket under för lång tid. Man har därmed låtit den grekiska låneskulden växa medan landets ekonomiska reformer i för hög grad uteblivit. Man har trätt politiskt om vad som behöver göras i stället för att se till att det blivit gjort.
Ska länder samarbeta om valutan och därmed också ekonomin utan gemensamt skattesystem och gemensam ekonomi så måste länderna vara likasinnade och beredda till motsvarande uppoffringar för att hålla sig till de gemensamma spelreglerna. Grekerna har spelat med, men inte av hjärtat. I längden blir ett samarbete då ohållbart.
Särskilt märklig måste situationen te sig för de länder som nyligen kommit med i eurosamarbetet. I till exempel de baltiska staterna tog man smällen med fallande BNP, hög arbetslöshet och kraftiga nedskärningar direkt efter finanskrisen. Efter ett antal tuffa år är länderna på fötter igen och ekonomierna har återhämtat sig. Grekland har genom de omfattande nödlånen i det längsta kunnat undvika att åtgärda problemen och därmed kommer heller ingen ordentlig återhämtning.
Vad än eurozonens ledare kommer fram till måste en del vara att garantera följsamhet mot regelverket i framtiden. Annars består inte euron i längden.