Föreställ dig att den person som ska hjälpa dig med alla dessa privata, intima och i högsta grad integritetsbrytande vardagssysslor är någon som du inte alls fungerar med. Personen kanske är nedlåtande, klagar på ditt hem och dina vanor, eller så är det något annat som skär sig. När du vill få någon annan som hjälper dig möts du av svaret att det är omöjligt, för din assistent har anställningstrygghet.
Det vore naturligtvis horribelt, och det är därför personliga assistenter har en sämre anställningstrygghet än andra yrkesgrupper.
När regeringen Bildt 1994 införde Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, LSS, var det en frihetsreform. Genom nya rättigheter, bland annat rätten till personlig assistans, skulle de som omfattas av LSS få möjlighet att leva som andra.
För den som har rätt till personlig assistans innebär lagen bland annat att man själv ska få välja assistent/assistenter, och att dessa kan vara anställda av kommunen, ett privat företag eller av brukaren själv.
Att brukaren har rätt att välja sina assistenter innebär att personliga assistenter kan bli uppsagda om brukaren inte är nöjd. Detta gillar inte fackförbundet Kommunal. I P1 Morgon (19/9) uppmärksammades fenomenet.
”Linda” (fingerat namn) berättade hur hon blev uppsagd från jobbet som personlig assistent, efter att hon påtalar brister på arbetsplatsen (i reportaget påpekades inte att arbetsplatsen för en personlig assistent är brukarens hem). Därefter fick Kommunals Johan Ingelskog debattera med Fredric Käll, som är branschordförande för personlig assistans inom Vårdföretagarna.
Ingelskog och programledaren försökte framställa de personliga assistenternas brist på anställningstrygghet som en konsekvens av att vinstmaximerande privata företag har gett sig in i assistansbranschen. Det tyder på ett undermåligt researcharbete, eller en politisk agenda som förblindar. Att personliga assistenter inte har samma anställningstrygghet som andra yrkesgrupper beror ju på att lagstiftarna har prioriterat rätten till ett värdigt liv för de funktionshindrade som behöver assistans. Det har inte med ”Krossa Las-högern” eller giriga entreprenörer att göra.
En lösning antyddes i P1 Morgon, nämligen att låta alla personliga assistenter bli anställda av kommunerna. Kommuner är ofta stora arbetsgivare som har möjlighet att omplacera en personlig assistent som brukaren inte längre vill ha.
Men kommuner är inga perfekta arbetsgivare, och många av de personliga assistenter som i dag gör livet lättare för sina brukare kanske inte vill ha eller får anställning hos kommunen.
En ”kommunalisering” skulle därför föra oss tillbaka till tiden före LSS, med mindre egenmakt för de funktionshindrade.