Jag är väldigt nöjd. Det här är en historisk händelse", sade finansminister Anders Borg till Dagens Nyheter när han presenterade BNP-prognosen i torsdags. Och visst har han skäl till att vara nöjd och stolt. Svensk ekonomi går som tågen borde gå, om ni förstår vad jag menar efter vinterns alla förseningar. Borg spår lägre arbetslöshet än vad som tidigare anats och han ser möjligheter att genomföra vallöften och reformambitioner. Gott så. Utgångspunkten för att utöver detta också kunna ta upp en viktig framtidsdiskussion med tydligt borgerliga företecken torde således vara god. Om det inte vore för beröringsskräcken och rädslan för att skrämma iväg nymoderata sympatisörer.
Ingen regering i ett land med fria val äger regeringsmakten för evigt - det är en sanning oavsett om de kallar sig statsbärande eller samhällsbärande. En dag, då Reinfeldts och Borgs självgodhet pyser över alla breddar, är risken uppenbar att det som fick Göran Persson på fall också fäller Alliansen. Då kan en reformerad, färdigkrisad och nytänd socialdemokrati mycket väl stå där och inkassera före detta nymoderata röster.
Berättelsen om den moderata nyorienteringen som tog sin början i valet av Fredrik Reinfeldt som partiledare är på många plan hittills en framgångshistoria. Men den bygger inte enbart på egna moderata förändringar. Den bygger också på den trötthet och leda svenskarna kände inför en idélös socialdemokrati och inför en självgod och pompös Göran Persson. De moderata framgångarna har därefter fortsatt att växa i takt med att svensk ekonomi blivit allt starkare och det har tidsmässigt parerats med en socialdemokrati fullkomligt ur fas under Sahlins sista år som partiledare.
Även om den moderata framgången i valen varit historiskt både 2006 och 2010, så är det ingalunda första gången partiet legat väl till i opinionen. Såväl Gösta Bohman som Ulf Adelsohn och Carl Bildt hade opinionssiffror siffror på över 25 procent, vilket får ses som höga siffror för ett parti som dessförinnan hade för vana att ligga kring 15. I början av Adelsohns ledarskap nådde M över 30 procent och under Bildt-eran var M också uppe i dessa nivåer. Som sagt - skillnaden mot dagens moderater är att Bohman, Adelsohn och Bildt aldrig nådde så högt i valen.
Att vilja föra Moderaterna tillbaks till något Bohmanskt idealtillstånd är inte min poäng, det är snarare att visa på att Moderaterna av idag har potential, i och med partiets kraft och storlek, att också kunna utmana tankemönster och socialdemokratiserade traditioner om man bara vågade. Man har förtroendet och man borde vilja utmana. Snart ska landets moderater forma ett nytt partiprogram och förhoppningsvis kommer det att bli en spännande och frimodig debatt utan nymoderata skygglappar. Partiet är inte enbart till för förvaltning, det har ett annat högre syfte.
Under stora delar av efterkrigstiden har Socialdemokraterna lyckats hålla flera tankar i sitt stora rörelsehuvud. Kanske var det en av anledningarna till att de lyckats behålla maktställningarna under väldigt lång tid. Rörelsegrunderna fanns där och den pragmatiska sakpolitiken kompletterade den levande idédebatten. När pragmatismen och förvaltandet överskuggade allt, tog det ett antal valrörelser för människor att se idétomheten och idag är partiet ute i den värsta krisen någonsin. Pragmatismen och det tillbakalutade förvaltandet blir urvattnat utan en levande idédebatt. Konsten stavas kombination, inte antingen eller.