En krona. Så lite kan vara avgörande för om en person som kommit till Sverige och arbetar ska få fortsätta bo och jobba här. Det har framkommit i SvD Näringslivs granskning av hur facken missbrukar sin maktposition när arbetskraftsinvandrare söker arbetstillstånd i Sverige.
För snart sex år sedan gjorde regeringen med stöd av Miljöpartiet det möjligt för människor som erbjuds jobb i Sverige att flytta hit. Förändringen av reglerna för arbetskraftsinvandring trädde i kraft 2008 och har setts som ett föredöme internationellt. Förändringen innebar att arbetsgivare som såg behov av kompetens utanför EU skulle kunna göra dessa rekryteringar direkt, utan att vara underordnade av myndigheternas centrala prövningar.
Givetvis finns regler för hur det ska gå till under ordnade former. Senast förra hösten skärpte regeringen även åtgärderna för att motverka missbruk från oseriösa arbetsgivare. Trots det vill Socialdemokraterna slopa arbetskraftsinvandringsreformen. Också från fackligt håll har arbetskraftsreformen mött stark kritik. Inte sällan har kritiken lindats in i berättelser om hur människor som kommer hit utnyttjas. Det blir dock mer och mer tydligt att facken har andra syften.
Ett av kraven som ställs för arbetstillstånd är att villkor och lön inte ska vara sämre för arbetskraftsinvandrare än vad som anges i gällande kollektivavtal. Kollektivavtal i sig är dock inget krav. För att veta hur lönerna ligger i kollektivavtalet har facken i uppdrag att lämna yttranden till Migrationsverket. I SvD:s granskning visar det sig dock att fackens uttalanden har fått för stor betydelse när Migrationsverket behandlar ansökningarna om arbetstillstånd.
Trots jämförelsevis höga löner, bland annat på 30 000 kronor i byggbranschen, accepteras i gränsdragningarna inte en krona lägre i lön än kollektivavtalsnivån. Migrationsrättsjurister uppger även enligt granskningen att fackförbund har lämnat felaktig information och avfärdat ansökningar enbart för att en arbetsgivare inte har kollektivavtal.
Den svenska modellen på arbetsmarknaden, som bygger på att både arbetsgivare och arbetstagare ger sin bild, blir skev när enbart ena sidan hörs – och dessutom missbrukar sin röst. Konsekvenserna blir allvarliga för enskilda och familjer som har rotat sig i Sverige. Utöver oron för utvisning riskerar de att hamna i kläm då de exempelvis inte kan folkbokföra sig och därmed inte får del av sjukvård som andra, trots att de arbetar och betalar skatt.
Detta ger starka skäl att ifrågasätta om facken ska ha en sådan maktposition när de uttalar sig om löner och villkor – särskilt som syftet med det i grunden är att skydda mot missbruk av reglerna för arbetskraftsinvandring. För facken tycks dock det reella skyddet mot att ingen människa ska utnyttjas vara underordnat stelbenta gränsdragningar på kronor och ören som enbart gynnar de egna medlemmarnas intressen.