Av dessa betecknas runt en miljon som mängdbrott - stölder, inbrott och skadegörelse med mera. Anmälningar i den kategorin bärs ofta direkt ner i källaren där de får ligga och samla damm utan vidare åtgärd. Att en person kopplas till det anmälda brottet är sällsynt. Det är naturligtvis oacceptabelt.
Att villainbrottet, cykelstölden eller inbrottet i bilen inte klaras upp kan synas vara en obetydlig händelse. Men avfärdas de här brotten som lättviktiga, då negligeras även människors känsla av utsatthet. Ju djupare brottsligheten gnager sig in i hederligt folks vardag, desto mer utbredd blir känslan av uppgivenhet och otrygghet. Den känslan ska inte förringas.
I grunden bygger nämligen ett fungerande samhälle på länken mellan trygghet och förtroende. Vi litar på att den vi möter i trafiken inte kör omkring drogad. Därför vågar vi ge oss ut i trafiken. Vi litar på att bilar ska stanna när vi går över ett övergångställe. Därför vågar vi gå över med barnvagnen. Vi litar på att piloten kan sin sak när vi sätter oss på planet. Därför vågar vi flyga. I samma sekund som förtroendet för dem vi litar på ruckas, ja då vågar vi inte leva fullt ut.
Tilliten till polisens och rättsväsendets förmåga är i det här sammanhanget livsviktig.
Om någon försöker stjäla min egendom eller, än värre, skada mig, då ska det finnas ett monopol som jagar upp och straffar gärningsmannen och därigenom skyddar andra människor från att råka ut för samma sak. Det är själva kärnan i ett civiliserat samhälle. Vi betalar för detta via skatten och förväntar oss att få gensvar. Om samhället då signalerar att det i grunden inte finns något större intresse att ta tag i brottsligheten, hur liten den än må vara, då brister förtroendet. Länken håller inte. Det skapas en förtroendekris mellan stat och människa.
Det är inget storstadsproblem, som vissa tycks tro. Det må vara värst där, men andelen uppklarade brott är skandalöst låg även på mindre orter.
Till saken hör att Alliansregeringen gjort stora satsningar just på det här området. Polisen har tillförts mer resurser, dock utan att det gett några resultat i statistiken. Och det beror inte på att vi har poliser som slår dank. Snarare handlar det om en icke fungerande organisation som inte förmår att montera ned hinder som blockerar konkreta resultat.
Förhoppningsvis blir det ändring på den punkten. Regeringen tillsatte 2010 en kommitté med uppdrag att utreda och ta ställning till behovet av organisationsförändringar. Eller på ren svenska. Se till att vi medborgare får det vi betalar för. Det vore på tiden.