Att Gunilla Carlsson slutar som biståndsminister framstår nog varken som konstigt eller dramatiskt för den allmänintresserade väljaren. Biståndsportföljen är trots allt inte en av de tyngsta ministerposterna, och Carlsson har fått hård kritik för sin ledning av utrikesdepartementets biståndsdel.
Men för Reinfeldt är det sannolikt både smärtsamt och dramatiskt att byta ut Carlsson. Hon har varit en av hans nära lojala ända sedan det så kallade slaget i Lycksele 1992, när Reinfeldt och Ulf Kristersson (nuvarande socialförsäkringsminister) stred om att bli ordförande för Muf. Den gången vann Reinfeldt, och Carlsson blev vice ordförande. I dag är hon första vice ordförande i Moderaterna, vilket också säger något om förtroendet mellan henne och Reinfeldt.
Varför Carlsson lämnar regeringen får vi kanske aldrig veta. Oavsett om det är hon själv som av någon anledning velat sluta, eller om det är yttre orsaker (som kritiken mot hennes ledarskap), så såg Reinfeldt mer sorgsen ut än någonsin i officiella sammanhang. Då ska man minnas att han tidigare har tvingats ta farväl av Ulrica Schenström, Sven Otto Littorin och Per Schlingmann.
Hillevi Engström lämnar posten som arbetsmarknadsminister för att bli ny biståndsminister. Det kan tolkas som att hon lyckats undvika katapultstolen på den svåra arbetsmarknadsposten, men att man vill ha en vassare minister under en valrörelse som i hög utsträckning kommer att handla om arbetsmarknadspolitiken. Den personen är Elisabeth Svantesson, nationalekonom och fram till att hon blev minister ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott.
För potentiella Alliansväljare innebär regeringsombildningen inga dramatiska nyheter. Kanske kan Svantesson om hon övertygar som arbetsmarknadsminister lyckas dra nya väljare till Moderaterna.
Frågan är hur hårt Reinfeldt tar ombildningen. Han har redan tidigare blivit av med flera nära medarbetare, och nu är det en av hans politiska barndomsvänner som försvinner.
Kanske var det därför regeringsförklaringen i går var så lågmäld, och mest framstod som ett pliktskyldigt uppräknande av politikområden där regeringen har gjort si och planerar att göra så. Jämför med regeringsförklaringen 2009, som också gavs i inledningen av en valrörelse där Alliansen låg långt under i opinionsmätningarna. Den gången målade Reinfeldt en färgrik och dramatisk bild av finanskrisen, och förklarade sedan hur den borde mötas. Gårdagens regeringsförklaring var däremot färglös och grå, och den enda dramatiken var statsministerns känslor när han berättade om regeringsombildningen. Reinfeldt behöver samla kraft och mod om Alliansen ska ha någon chans att bli omvald.