Under våren har frågan om krigsmaterielexport varit omdiskuterad i samband med röran kring det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien, vilket ingicks av S-regeringen 2005 och nu avslutades under oraffinerade former. Den då pågående utredningen om hårdare krav på kontroll vid krigsmaterielexport, vilken tillsattes 2012, fick än en gång förlängd tid.
I fredags överlämnades så till regeringen betänkandet från den parlamentariska kommittén för översyn av kontrollen av krigsmaterielexport, KEX. Kommittén, som har letts av riksdagsledamoten och tillika försvarspolitiske talespersonen Hans Wallmark (M), har enats om att skärpa demokratikriterierna vid export. Samtidigt föreslår kommittén att transparensen ökar och att efterkontrollerna skärps.
Sett till debatten som varit skulle man kunna tro att det i dag knappt har funnits någon kontroll alls. Besluten fattas emellertid inte utan noggrann bedömning. Grundregeln är att Sverige inte exporterar materiel och från den görs det sedan undantag baserat på säkerhets- och försvarspolitiska skäl. Det är den bedömningen som nu får ytterligare kriterier i form av större hänsyn till om det i landet finns fungerande demokratiska institutioner och att mänskliga rättigheter respekteras.
Utredningen har inte landat i något förbud av vapenexport till diktaturer. Det fick Vänsterpartiet att inte ställa sig bakom den parlamentariska utredningens slutsatser, men från ett parti som helt vill stoppa vapenexporten var det ganska väntat. På köpet med den tvärheten vann Vänsterpartiet också säkerligen ett antal missnöjda miljöpartister som hade velat se ännu hårdare krav.
Organisationen Svenska Freds som lobbat hårt mot politikerna i frågan gavs också utrymme i riksmedia att breda ut sin kritik, bland annat i en hel artikel i SVT Nyheter (26/6). Trots att demokratikriterierna i det nya förslaget utvidgas ansåg inte heller Svenska Freds att de var tillräckliga. Att Svenska Freds har den hållningen är föga förvånande, men det är anmärkningsvärt att bilden av krigsmaterielexport inte nyanserats mer från riksmedias sida.
Perspektivet att krigsmaterielexport är en förutsättning för att inhemsk försvarsindustri ska fungera och vara bärkraftig gavs dessvärre mindre medialt utrymme. Det finns ett tungt vägande legitimt intresse, framförallt säkerhetspolitiskt, av att upprätthålla en bred försvarsindustriell kompetens i Sverige.
Att det inte blir något förbud utan att en helhetsbedömning kommer att vara avgörande i besluten om krigsmaterielexport är rätt och rimligt. Stärkta demokratikriterier är välkommet, men Sveriges säkerhetspolitiska intressen bör inte heller sättas åt sidan – utan vara vägledande när dessa svåra, men nödvändiga, beslut fattas.