Alla övergrepp straffas förr eller senare. Det uttryckte den i dag enda levande mannen som suttit fängslad i det rumänska fängelset Ramnicu Sarat under kommunisttiden, när han häromdagen intervjuades av Sveriges radios korrespondent Alice Petrén. I sju år satt han isolerad.
Det kommunistiska partiet kontrollerade under den andra hälften av 1900-talet befolkningen i Rumänien med hjälp av den hårdföra säkerhetspolisen Securitate. Människor frihetsberövandes, torterades, förföljdes och avrättades. Sedan kommunistregimen tvingats bort och Rumänien i början av 1990-talet påbörjade vägen mot demokrati har litet dock hänt för att göra upp med historien.
Det är därför betydande att den första rättegången mot de omfattande övergreppen mot befolkningen som begicks av kommunistregimen nu har inletts. Den nu 88-åriga Alexandru Visinescu ledde en utrotningsregim mot oppositionella och intellektuella på det ökända fängelset Ramnicu Sarat under åren 1956 till 1963. I onsdags ställdes han inför rätta, åtalad för brott mot mänskligheten.
För Rumänien har den känsliga men viktiga processen att göra upp med övergreppen således kommit en liten bit på väg. Flera andra länder med kommunistiska arv, däribland Ryssland, har fortfarande ett omfattande arbete framför sig med att göra upp med brotten mot mänskliga rättigheter, som dokumenterat begicks av alla kommunistiska regimer.
I Sverige vet vi i allmänhet inte särskilt mycket om kommunismens övergrepp som kännetecknades av terror och kategorisering av människor. Och det var först när Sverige fick en borgerlig regering 2006 som den historieupplysande myndigheten Forum för levande historia, som främst riktar sig till skolor, fick i uppdrag att även förmedla kunskap om kommunismens brott.
I faktaskriften Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer, vilken myndigheten gav ut 2008, lyder en mening om Sovjetunionen: ”Kategoritänkandet styrde behandlingen av människor: individerna dömdes efter vilken kategori de ansågs tillhöra, inte efter vilka de själva var eller efter vilka handlingar de hade begått eller inte begått.” Ur ett svenskt perspektiv i dag känns den meningen kusligt aktuell.
Det gäller Sverigedemokraternas uppdelning mellan invandrare och svenskar. Men det gäller även vänsterns uppdelning efter hudfärg, kön och sexualitet som ges allt större betydelse. I somras tog liknande tankegods plats i Miljöpartiets språkrör och ministerkandidat Åsa Romsons tal i Almedalen. I det ställde hon vita, heterosexuella, medelålders män mot alla andra människor. Romson menade förstås väl, men det betyder inte att tankesättet ska urskuldas.
Sverige står som en liberal demokrati självfallet långt ifrån brotten mot mänskligheten av de kommunistiska regimerna och övergreppen den man som överlevt Ramnicu Sarat i Rumänien vittnar om. Men vi kan lära något av historien. Vi bör inte låta den sortens tänkande som bygger på kategorisering av människor breda ut sig i samhället.