Men i stället för att åtminstone tillfälligt begrava stridsyxan och samarbeta gör nu båda partierna sitt bästa för att inte behöva ta något ansvar. Ingen vill vara den som genomförde det nya, hårda sparpaketet. Ingen vill vara den som tar ansvar för Grekland i 100 dagar, tills nyval enligt planen ska genomföras i februari.
Förklaringen till hur Grekland har kunnat sjunka så lågt har givetvis inte bara kulturella förklaringar. Som Peter Wolodarski i Dagens Nyheter insiktsfullt påpekat skulle ingen få för sig att påstå att orsaken till den svenska ekonomiska krisen i början av 90-talet var "svensk kultur" eller en "inkompetent borgerlig regering" (DN 6/11). Enkla syndabockslösningar missar ofta de egentliga problemen. I förlängningen leder de till att man riskerar en upprepning.
Likväl går det inte att komma ifrån att Greklands problem är intimt sammanflätade med de politiska spelregler som råder i landet, det sätt att regera eller bedriva opposition som får anses vara landets politiska kultur. Istället för att, som i Sverige 1992, se behovet av enighet över blockgränserna för att lösa ett akut problem har det grekiska högerpartiet genomgående försökt plocka kortsiktiga politiska poänger på regeringens krispaket. Oppositionen vädjar till folks känsla av besvikelse och talar om "nationell värdighet", fast de vet att det inte finns något alternativ till regeringspolitiken. Genomgående har man röstat nej till regeringens förslag, inte för att man har några bättre, utan för att oppositionsrollen anses innebär att man ska ha motsatt uppfattning.
Nu har premiärminister Papandreou avgått. EU-länderna håller andan. Ett maktvacuum står för dörren, precis när läget är som mest kritiskt. Och för att enas vid presidentens förhandlingsbord är det mycket som begärs av de båda partierna. Presidenten begär i praktiken att partierna ska ställa sig över årtionden av mycket konfronterande politisk kultur och åtminstone tillfälligt anamma en konsensussyn på det politiska uppdraget. Han begär inte mindre än att partierna accepterar att det finns frågor där det går att tycka samma sak som oppositionen.
Det återstår att se om de lyckas. Men oavsett hur man så småningom kommer att förstå orsakerna till Greklands ekonomiska kris finns det en skrämmande lärdom att dra av det sorgliga politiska tillstånd som landet befinner sig i.
Politik kräver ofta kompromisser och pragmatism. Men politik får aldrig reduceras till enbart ett spel om makten, där sakfrågorna inte spelar någon roll, bara förlöjligandet av motståndaren. Grekland är en viktig påminnelse till oss att inte bara sucka över den tråkiga svenska politiska konsensuskulturen. Den har onekligen sina fördelar.