När Miljöpartiets språkrör Åsa Romson talade i Visby häromveckan ställde hon upp vita, heterosexuella, medelålders män mot resten av mänskligheten. Även om syftet troligen inte var att förstärka ett tankesätt byggt på vi och dem, blir resultatet av den sortens retorik att folk ses som företrädare för en grupp istället för den människa varje person är. I krönikan ”Är du man eller människa?” (5/7) skrev Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl mycket läsvärt om detta illavarslande grupptänkande.
Idén att gruppen går före människan finns rotad inom flera vänsterpartier, som Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ. Deras syften om jämställdhet och rättvisa må vara välmenande, men grupptänkandet får konsekvenser för enskilda personer och i förlängningen för samhället som helhet, då attribut som hudfärg, sexualitet och kön får styra vad en människa tillåts göra i livet.
Vänstermetoderna, som det omdebatterade förslaget om lagstadgad kvotering i bolagsstyrelser, är dock inte lösningen för jämställdhet – utan en förstärkt uppdelning mellan kvinnor och män. Det bäddar för orättvisor, där den som är mer kompetent väljs bort på grund av sitt kön. Här finns det anledning att fundera över om det verkligen är så att dagens poster alla gånger tillsätts utifrån kompetenskrav – men då är snarast ett stärkt kompetensperspektiv vad som behövs. Det är också ett bra sätt att motverka olika former av diskriminering.
I debatten om jämställdhet, rättvisa och arbete mot diskriminering är det dock som om dagens uppställda styrkeförhållande mellan kvinnor och män, och olika grupper, ska få ligga till grund för morgondagens lagstiftning. Det går emot den i en rättsstat grundläggande principen om att alla människor ska behandlas lika. Och något som ofta verkar glömmas bort är att även män kan behandlas orättvist, ja rentutav diskrimineras på grund av sitt kön, inte sällan av staten.
Här har stiftelsen Centrum för rättvisa, som driver viktiga principfall i domstol, gjort en viktig insats för att hjälpa människor som inte har fått sina fri- och rättigheter tillgodosedda. Senast i fredags kom en dom från Högsta domstolen som har betydelse för människors möjlighet att utkräva ansvar av staten.
Målet gällde preskribering av diskrimineringsersättning, då staten försökt undkomma ansvar för diskriminering vid antagningen till Polishögskolan. Centrum för rättvisas part fick rätt och diskrimineringsfallet är inte preskriberat. I grunden handlade det här fallet om en kille som trots sina förutsättningar inte fått en plats att utbilda sig till polis då han i uttagningen valts bort för att han hade fel kön.
Som tur är finns fristående aktörer som står upp för individens rättigheter och rättsstatens principer i domstol. Men det är också mot denna bakgrund en politik byggd på grupptänkande oroar. För om vänsterpartierna får större inflytande i riksdagen riskerar grundläggande rättviseprinciper att lagstiftas bort.