Samtidigt är utmaningarna stora: prispress, konkurrens, avfolkning, regelkrångel med mera, och antalet personer som kan leva på att driva jordbruk minskar.
Det finns mycket att värna om inom den svenska jordbruksnäringen, men också mycket som upplevs som hot. Inte så konstigt då att det känns som att mycket står på spel, när en jordbruksreform nu förhandlas fram inom EU.
Diskussionerna om en ny gemensam jordbrukspolitik har pågått sedan 2011. Efter att unionens jordbruksministrar har hållit rådslag under två dagar är de så pass överens att ministerrådet kan inleda förhandlingar med parlamentet.
Sveriges landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) förklarade sig på onsdagen nöjd med hur det gått hittills. Särskilt framhöll han att Sverige fått igenom kraven på att reglerna för gårdsstöd kan tillämpas på ett passande sätt också i områden med mycket skog, så som i Sverige. Alternativet hade varit ett krångligare regelsystem.
Landsbygdsministern framhåller också att Sveriges krav på bättre djurskydd fått gensvar och att EU nu kommer att få sätta större fokus på djurens välfärd.
Detta är förstås utmärkt. Det finns dock starka argument för att fortsätta hålla ögonen på den vidare utvecklingen. Det får inte bli mera krångel. Jordbrukarna, precis som vilka andra småföretagare som helst, vill och ska få ägna sig mest åt det de kan bäst, själva jobbet och affärsidén, inte pappersexercis. Det måste också finnas tydlighet. Det ska gå att förstå både hur en enskild blankett ska fyllas i (och varför) och jordbrukspolitikens syfte i stort. Dessutom måste systemet präglas av långsiktighet. Den enskilde företagaren måste veta vilka regler som gäller för att våga satsa.
De som jobbar inom de så kallade gröna näringarna må ha lite jordigare stövlar än många andra företagare, men de har också många problem som liknar de flesta företagares. Den romantiska bild som ofta finns kring bonden kanske är bra i reklamen och för vårt samvete när vi köper en rejäl biff, men det får inte skymma att det också är ett tufft jobb, med många utmaningar.
Självklart har lantbrukarna ett eget ansvar att utveckla sin näring, att marknadsföra sina produkter och att förklara för konsumenterna varför billigast inte alltid är bäst. De måste dock också få uppbackning av politikerna, som är med och formar villkoren för jordbruket. Det kan kännas märkligt att regelverk och beslut som är ytterst viktiga för jordnära företagare på den svenska landsbygden ska fattas så långt bort som i Bryssel. Men med detta kommer också chansen att påverka det som ligger långt bort, som bättre djurskydd inom övriga Europa, och chansen att ge bönderna schyssta villkor för utveckling.