Europaparlamentsvalet brukar med rätta kallas för ett mobiliseringsval, men är i lika många avseenden ett personval där ledamöterna spelar en betydligt viktigare roll än deras moderpartier. I den meningen skiljer sig parlamentsvalet avsevärt från de allmänna valen hemmavid där partipiskorna, allt som oftast, rappar hårt mot ledamöternas ryggar. Därför var det ett välkommet möte när Lars Adaktusson (KD), som en av få toppkandidater, besökte Tjust.
Med sin bakgrund som namnkunnig profil inom public-service, går han till val på devisen att kommuninvånarna bör sända en envis journalist till Bryssel. Att partiet betonar toppnamnets envishet skvallrar även om den kritiska agenda som partiet anammat sedan en tid tillbaka. Men eftersom partier spelar något av en andrahandsroll i valet finns anledning att ställa sig frågan vem som egentligen är den nybakade politikern bakom det välbekanta journalistnamnet?
För den som är bekant med partiets nuvarande ledamot och tidigare ordförande Alf Svensson, får man lov att säga att de är påfallande lika varandra. Inte bara att de har en bakgrund som journalister, utan att de är kristdemokratiska politiker med en förkärlek för det kristna i kristdemokratin. Svensson har på senare tid blivit en uttalad kritiker av den mer sekulära framtoning som kännetecknar dagens kristdemokrater och skulle gärna se att partiet i högre grad betonar dess kristna värdegrund, i likhet med sina kollegor på kontinenten.
Även Adaktusson menar att den kristna värdegrunden är partiets unika bidrag till politiken. I hans fall har det hela dock översatts till värnandet av människovärdet. Rent politiskt innebär det att han under valrörelsen profilerat sig i frågor som europeisk migrationspolitik, fredsbevarande och situationen för världens många kristna minoriteter. Därför är det inte helt förvånande att han som eventuell ledamot önskar ta plats i utskotten för utveckling och utrikesfrågor, precis som sin företrädare.
Vilken möjlighet skulle denna statstelevisionens forne galjonsfigur ha att påverka politiken i det väldiga parlamentet som utgörs av sina 766 ledamöter?
Kristdemokraterna och Moderaterna tillhör parlamentets största partigrupp EPP. Den kallas vanligen konservativ men är i huvudsak kristdemokratisk. Ofta har de moderata ledamöterna framstått som katter bland hermelinerna och drivit en egen linje som inte sällan gått på tvären med den som förespråkats av lejonparten inom EPP. Det har emellertid lett till att ledamöter som Christofer Fjellner och Gunnar Hökmark satt svenska intressen på kartan och med tiden blivit några av parlaments mest inflytelserika ledamöter. Det väcker respekt hos borgerliga väljare och frågan är hur den envise journalisten, utan partipolitisk erfarenhet, ska kunna mäta sig med det moderata gardet?
Adaktussons fördel är att han är en svensk kristdemokrat i en kristdemokratisk partigrupp. Det kan få kontinentens kristdemokratiska storpartier att redan från början vara välvilligt inställda. Men att vara kristdemokrat kan även innebära att man sätter partigruppens intressen framför de nationella. Så skedde delvis för Svensson som under sina fem år förvandlades till övertygad federalist och europé, helt i enighet med syskonpartiernas linje.
Adaktusson förnekar inte heller att klimatet i parlamentet även kan komma att påverka honom. Skulle han lydigt ställa sig i partigruppsledet, blir en röst på toppnamnet bortkastad eftersom den kontinentala kristdemokratins intressen redan är synnerligen välrepresenterade i parlamentet.
Klarar han däremot av att motstå frestelsen från sina kollegor och faktiskt stå upp för den kritiska agenda som hans parti går till val på, finns många nämnvärda delar av den kristdemokratiska Europapolitiken att bygga sin politik på. Bland annat partiets förslag om en så kallad subsidiaritetskommissionär som ska värna medlemsländernas självbestämmande men också och möjligheten att fälla förslag från kommissionen med hjälp av så kallade röda kort.
Lyckas Adaktusson driva dessa båda frågor framgångsrikt i EPP, kan han tids nog komma att göra skäl för namnet som en envis parlamentsledamot i Bryssel.