Parallellt med detta har vi en lagstiftning som tillåter att medborgarna kan åka till Frankrike och köpa billigt vin så att de har hela källaren full eller till en nordtysk hamn för att hamstra bagaget fullt av öl.
Samtidigt som föräldern säger åt tonåringen att inte befatta sig med alkohol kan samme förälder några dagar senare dra in ett rejält gäng snapsar, öl och groggar på grannfesten med vänner och bekanta.
Visst är det motsägelsefullt och irrationellt. Men så funkar samhället och så agerar många vuxna inför sina barn och ungdomar. Därför är det positivt när det kommer tillfällen att diskutera alkoholbruk och missbruk av alkohol - något som absolut bör göras oftare i olika sammanhang. Men det är givetvis mycket centralt att det görs med rätt ton.
I dagens VT berättas det om projektet "I Västervik Dricker Vi Mindre" som hade sitt smått orealistiska mål att halvera Västerviksbornas alkoholkonsumtion. Vi tar det igen - halvera Västerviksbornas alkoholkonsumtion. Men tidigare drogsamordnaren Leif Svensson beklagar något uppgivet att målet inte nåtts på grund av att de inte haft kommunledningen med sig.
Det är svårt att tro att kommunens politiker skulle vilja fjärma sig från ett projekt som handlar om att lyfta problematiken kring ungdomar och alkohol - däremot är det klart förståeligt om de gjort det på grund av just detta projektets något övernitiska målsättning och med tanke på en del förslag inom projektet.
Ett av de mest underliga inslagen som föreslogs i detta projekt gick ut på att företag och arbetsplatser skulle kvalitetssäkras genom att anställda skulle skriva på en blankett där de skulle lova att inte langa sprit till minderåriga. Därefter var det tänkt att blanketten skulle sändas till kommunalrådet som i sin tur skulle utverka ett kvitto för kvalitetssäkringen av arbetsplatsen eller företaget. Nej, det är inte första april och ja, det är den lilla byns sociala kontroll överförd till en kommun. Dessutom är det redan i lag förbjudet att langa sprit, så varför detta? I all välmening så klart.
I Sverige ges myndigheter stora möjligheter att bildligt talat ta sig innanför människors ytterdörrar. Det har svensken i gemen vant sig vid och många har därför genom tiderna lagt av sig det egna ansvaret. Andra ska ta det, men inte jag själv. Men till syvende og sidst ligger ansvaret för barn och ungdomar på föräldrarna. Men självklart är det också viktigt hur det civila samhällets organisationer och vuxenvärlden i allmänhet hanterar ämnen som alkohol, missbruk och beroenden. Där det frodas en kultur av supande och där det aldrig talas om konsekvenserna av den enskildes handlande och val - där finns givetvis en grogrund för missbruk förr eller senare.
Ett projekt som är till för att förändra attityder måste beröra och inte uppröra eller läxa upp - risken blir då helt uppenbar att de som ska nås av projektet hellre slår dövörat till, inte bryr sig och tar ett par pilsner extra i ren protest mot stora uppifrånkommande projekt som vill reglera medborgares leverne.
Så efter fem år och hundra tusentals kronor senare med projektet med det något snusförnuftiga och uppfordrande namnet "I Västervik Dricker Vi Mindre" går det bara att konstatera, i all välmening så klart: I Västervik dricker vi.