Det finns en vänstervåg som rasar mot allt vad rim och reson heter. Den är särskilt stark i både Vänsterpartiet och Miljöpartiet, två partier som Stefan Löfven tvivelsutan kommer vila sitt regeringsunderlag på.
I den senaste Sifomätningen får partiet endast 29 procent av rösterna, men det kan trots det räcka till statsministerposten eftersom både MP och V går framåt.
Det stora problemet för socialdemokratin är att de har bidragit till sitt eget fall. Det har delvis berott på den massiva välståndsökning och det ökade antalet personer med akademisk utbildning. Akademiker röstar i ungefär lika låg utsträckning som förr på Socialdemokraterna, men andelen akademiker har ökat betydligt bland svenska folket.
En del av dessa präglas fortfarande av vänstervärderingar, men de värderingarna har inte samma grund som Stefan Löfvens. Han och S drivs i grunden av en pragmatisk hållning till näringslivet, där man inser att det är nödvändigt för att skapa tillväxt i landet så att den tillväxten genom väl avvägda, men höga, skatter bidrar till en expanderande välfärdsstat.
Den nya vänstern har ett mer metafysiskt perspektiv på politiken. De faktiska konsekvenserna för till exempel nedlagd kärnkraft är inte så värst viktiga, ty symbolvärdet är högt. Den typen av politik har akademiker med trygga anställningar och relativt höga löner råd att rösta fram, för det är inte de som drabbas av högre elpriser och eftersatt infrastruktur. Ett försenat tåg för en tjänsteman innebär att laptopen slås upp på brickan från stolen framför, medan det för en industriarbetare innebär betydande förseningar och övertid.
Kommer Stefan Löfven kunna hindra vänstern till vänster om mitten från att växa sig stark under hans statsministerskap? Det är högst osäkert. Desperata skickar han trevare mot Folkpartiet och Centerpartet, två partier man tidigare samarbetat med. Anledningen är inte särskilt svår att gissa, Löfven letar förtvivlat efter ett samarbetsparti som i allt väsentligt är vid sunda vätskor. Det går inte att säga om några av de andra vänsterpartierna.
Även inom Löfvens parti finns starka radikala krafter. Ta till exempel tankesmedjebasen Daniel Suhonen som fick stor plats under förre partiledaren Håkan Juholt. Alltså samme Suhonen som likställt den privata äldrevården med Gulagarkipelagen i Sovjet. Medan Löfven i huvudsak vill behålla regeringens skattesänkningar, presenterar Suhonen en plan på att de ska höjas med 266 miljarder.
Löfven har dessutom bundit ris vid egen rygg genom sitt uppskruvade tonläge. Trots att hans parti accepterat merparten av regeringens reformer och dessutom under tidigare mandatperioder varit drivande för både skattesänkningar och avregleringar talar Löfven om ett Sverige som ”gått sönder”. Hur det ska läkas har inga storslagna planer för, men det har ytterkantsvänstern, både i och utanför hans eget parti.
Om Löfven bjuder in vänstern till ministertaburetterna och regeringskansliet kommer han få sota för sina hårda attacker på ett grunden välfungerande samhälle och tvingas ta landet genom oönskade vänsterexperiment.