Det har gått fyra dagar sedan det värsta terrordådet i Norden sedan andra världskriget och Norges långa fredag den 22 juli 2011 kommer för alltid att påverka oss. I går stannade Norge och Sverige klockan 12.00 när en tyst minut hölls för att hedra och minnas offren. I Västervik med omnejd deltog många och det fanns en stark känsla av respekt och gemenskap. Tänk så mycket kärlek vi kan visa tillsammans.
När häktningsförhandlingarna i går inleddes mot Anders Behring Breivik blev det påtagligt att många inte är överens om hur landet ska gå vidare. Det rådde lynchstämning utanför tingsrätten och det är nu vår kärlek till vad statsminister Jens Stoltenberg beskrev som: "Mer demokrati, öppenhet och humanitet" för första gången på allvar prövas. Det vore förödande att börja springa hatets krafters ärenden när behovet av raka motsatsen är som störst.
En bra början vore att enas om problembilden och vad som egentligen drabbat vårt öppna samhälle. Därför var det glädjande när en irriterad Mona Sahlin rättade programledaren i en P1-intervju i går med att säga: "Jag tycker vi skall kalla honom för terroristen" och syftade på Anders Behring Breivik. Det finns ett erkännande och det står bortom allt rimligt tvivel att motivet med bomberna i centrala Oslo och massakern på Utøya var att med våld, förstörelse och rädsla försöka skapa politiska förändringar. Det var hatets försök att vinna över det som vi andra älskar så mycket: mångfald, olikheter och det moderna samhälle som en öppen demokrati innebär.
Så är det alltid när extremism och terror slår till. Må det vara religiösa fundamentalister som hatar vår kärlek till vårt sätt att leva eller politiska extremister som hatar vår tolerans inför olikheter. Det är nu vi prövas och det finns bara ett sätt att förlora mot terrorn: det är att i grunden börja förändra vårt sätt att tänka och leva. Medan extremister som Anders Behring Breivik skuldbelägger hela grupper i samhället (i det här fallet så kallade kulturmarxister) håller det samhälle som han hatar, honom och endast honom ansvarig för sina handlingar. Det är så vi tänker och lever. Därför bör det kollektiva skuldbeläggande som just nu pågår, där en enskild gärningsmans dåd ska tillskrivas hela grupper, partier och organisationer, omedelbart upphöra.
Kärleken till demokrati, öppenhet och humanism är så stark att vi hellre lever i ett öppet samhälle där ingen lagstiftning i världen, utan att införa ett totalitärt samhälle, kan hindra någon från att göra hemska saker. Demokratins största styrka är också dess största svaghet. Vi är sårbara men det är vårt sätt att tänka och leva.
Kärleken till rättsstaten är så stark att vi litar på ett effektivt polis- och säkerhetsarbete som varje dag gör sitt yttersta för att skydda öppenheten utan att själva bryta med densamma. När somliga röster börjar höjas för övervakning och kontroll borde fler fråga sig: är misstänksamhet mot varandra lösningen?
Det var isolering, utanförskap och hat som drev Anders Behring Breivik till det värsta av tänkbara dåd och bara kärleken till varandra kan rädda oss från att något liknande händer igen. Vi som lever i en demokrati är i minoritet i världen och den nordiska öppenheten är i minoritet inom dessa demokratier men hos oss finns det alltid en kraftig majoritet för kärleken. Det gäller också om två månader när Norge går till kommunval. Låt oss göra allt vi kan för att kärleken till vårt sätt att leva fortsätter att vara större än vad hatet som en man kan visa.
Kärleken är evig, men bara om vi bestämmer oss för att den ska vara det.
André Assarsson