Tidigare har både Folkpartiet och Sverigedemokraterna fört fram idéer om svensk litteratur- respektive kulturkanon, men inte vunnit gehör. Kritiker menade att det är "nationalistiskt" att särskilt framhäva svensk litteratur och kultur. Både Folkpartiets och Sverigedemokraternas kanonförslag var också luddiga vad gäller syfte och användningsområde.
Kristdemokraterna klassikerlista bör ha lättare att vinna stöd. Dels vill partiet att listan ska innehålla såväl svenska som utländska klassiker, så kritiken om nationalism faller. Dels är Kristdemokraternas klassikerlista direkt knuten till skolan, man luddar inte till det med resonemang om att "fördjupa kulturdebatten".
Men även Kristdemokraterna lär få kämpa om klassikerlistan ska bli verklighet. I dagens Sverige anser många att auktoritet och hierarkier är någonting fult, att hävda att viss kultur är viktigare än annan ses av dessa som suspekt. Detta märks när Expressens reporter frågar Göran Hägglund om inte statliga listor över rekommenderad kultur låter som "något man gjorde i Sovjet". Lärarnas Riksförbund vill inte heller se någon klassikerlista, eftersom "behöriga svensklärare kan själva avgöra vad eleverna behöver".
Tyvärr kan vi inte lita på det. Med läraryrkets statusförlust är det i dag ingen självklarhet att det är allmänbildade och kulturintresserade personer som blir lärare. Forskarna Elisabeth Hultqvist och Mikael Palme har tvärtom visat att lärarstudenter är ointresserade av att läsa dagstidningar (i synnerhet kultursidorna), lyssna på P1 och P2, se kulturprogram på teve, samt gå på konstmusikkonserter och konstgallerier, när de jämförs med andra studentgrupper. Att många som blir lärare själva inte känner till viktiga delar av kulturarvet är ett tungt argument för att införa Kristdemokraternas klassikerlista.
En klassikerlista skulle vara ett viktigt steg mot att återupprätta en kunskapsskola som ger bildning till alla ? inte bara till dem som har turen att födas av "rätt" föräldrar och hamna på "rätt" skola med "rätt" lärare. Med en klassikerlista som alla skolor måste följa går det inte att skylla på att "våra elever har svåra socioekonomiska förutsättningar" eller "på vår skola satsar vi på it och elevens eget kunskapssökande i stället".
När alla elever får ta del av ett gemensamt kulturarv så blir det till ett kitt som håller ihop samhället, som bidrar till gemenskap, samhörighet och förståelse. Detta är viktigare än någonsin eftersom så mycket annat i samtiden leder mot atomisering och extrem individualism.
För mindre än 30 år sedan fanns bara två teve-kanaler i Sverige, den gemensamma referensramen var självklar. I dag är kultur- och medieutbudet fragmentiserat, bostadsområden och skolor segregerade, och parallellt med den sekulära majoriteten finns många religiösa minoriteter. En klassikerlista i skolan skulle skapa en gemensam referensram som behövs.