Oavsett feminismen: Det är med toppolitiker som med mammor. De har aldrig semester. I alla fall måste de alltid vara tillgängliga.
En medarbetare har sagt om Barack Obamas företrädare George Bush på grönbete:
– Det hände att presidenten ville ta en cykeltur. Men jag måste säga ”Mr President, det var ett bombdåd i Irak. Eller ”Börsen rasar.”
När Obama i mitten av augusti kopplar av på Martha’s Vinyeard utanför Massachusetts är han som sitt skrå och sitt land.
Europeiska långsemestrar är oamerikanskt. Det blir bara två veckor för Obama.
Annars gäller några jul- och nyårsdagar på Hawaii, hans hemö, och veckoslut med så mycket golf vädret och platsen tillåter.
Det sägs att det han gillar inte främst är spelet, utan de långa promenaderna.
Sådana lär det bli tillfälle till på Martha’s Vinyeard, kanske också med mindre påträngande säkerhetspådrag. Det är ju en ö, tillika ett demokratiskt fäste. En poäng är att här finns USA:s äldsta semesteranläggning med inriktning på en gång ovälkomna afro-amerikaner.
Obama har varit här varje år som president, utom 2012 när han ville bli omvald och all tid behövdes för att samla in pengar och träffa vanliga människor. Det andra ännu viktigare än det förra.
Till och från under Obamas politiska karriär har betydelsen av hans personlighet diskuterats. ”No drama – Obama” hette det inför valet 2008. Budskapet om lugn och kontroll, efter Bush-årens omtumlande upplevelser, var väl inte fel, men Obama är ju även ”cool”, på ett i USA-politiken negativt sätt.
Han känns distanserad. Inte som partikollegan Clinton och motparten George Bush. De uppfattades som kompis av gemene man.
Obama har dåliga siffror i opinionen. Fientlighet och trött resignation dominerar. Om inte misslyckad så dock alltmer ovidkommande ter han sig när USA riktar in sig på presidentvalet 2016.
Om Ronald Reagan sa anhängarna, när det gick dåligt, ”Låt Reagan vara Reagan”. Alltså, satsa på Reagans vinnande personlighet när tillvaron är besvärlig.
Nu heter det om Obama att demokraterna skulle vinna på att låta honom vara mera sig själv. Men omständigheterna är annorlunda. USA är politiskt mera oförsonligt än på Reagans tid. Och sig själv har Obama varit hela tiden. Det har gett honom inre styrka – men inte yttre. Han har inte förmått uppnå trygga segrar mot motståndare, vare sig hemma eller utomlands.
Tar republikanerna i ”mellanårsvalet” i november över även i senaten försvinner i praktiken Obamas formella makt att göra avtryck hemma. Återstår den makt han har att besluta över huvudet på de folkvalda.
Republikanerna siktar nu in sig på att efter en seger i november driva sin egen dagordning.
Det kan bli ett liv och ett kiv. För visserligen kan Obama gott och väl fylla tillvaron med att reagera på utmaningar. Men en gång utlovade han faktiskt ”Change”, förändring. Och på den punkten återstår en del att bevisa.
Stoff för semestertankar!