Katalysator för kritiken har framför allt varit debaclet med det omtalade Södertäljemålet, som fick tas om efter att en av nämndemännen visat sig vara jävig. I grunden har dock systemets trovärdighet varit skadeskjuten länge. Endast 15 procent av nyutexaminerade jurister är positiva till systemet och i en undersökning från förra året var 60 procent av de juristutbildade domarna för ett avskaffande.
Och det bör faktiskt inte råda något tvivel om att dagens system är bristfälligt. Sovande nämndemän, det ständiga jävskrånglet och nämndemän som inte förstår sin roll (som den nämndeman vid Svea hovrätt som i veckan fick avgå för att hon hade ägnat sig åt privat efterforskningsarbete) målar onekligen ett osmickrande helfigursporträtt av denna del av rättsväsendet. Framför allt är det sätt på vilket nämndemännen utses sorgligt i sin fantasilöshet: genom nominering av partierna i kommuner och landsting. Åldrande partigängare är följaktligen klart överrepresenterade.
Det är förståeligt att jurister muttrar.
Men man bör akta sig för att kasta ut barnet med badvattnet. Principen att lekmän deltar i dömandet har gamla och goda rötter i vår rättstradition. I Olaus Petris domarregler från 1540, som fortfarande trycks som inledning till Sveriges Rikes Lag, sägs att om någon anklagas för en "svår sak" så "uppsättas skall tolv manna nämnd" som avgör om han är skyldig eller ej. Systemet är dock äldre än så, redan i de medeltida landskapslagarna figurerar nämnder.
Dessutom förekommer motsvarande ordningar inte bara hos våra nordiska grannar utan på de flesta håll i världen. I Europa är det bara Nederländerna som saknar lekmannainflytande i dömandet. I Storbritannien avgörs den stora majoriteten av alla mål i första hand av fredsdomare, juridiskt oskolade pålitliga medborgare.
Uppenbarligen finns det något som gör att man i alla tider och rättskulturer värderar vanligt folks medverkan i domstolarna mycket högt. En mer tilltalande lösning än den svenska finner vi i Tyskland: lekmannadomare nomineras av allt från fackföreningar och försäkringsbolag till idrottsklubbar, varefter kandidaterna utvärderas av en särskild kommitté. Dessutom kan intresserade medborgare ansöka om att få bli domare.
En populär analogi som används som argument mot nämndemän, gärna av snusförnuftiga liberaler som tror sig ha sett ljuset, är att lekmannadomare är lika orimligt som lekmannakirurger. Men juridiskt dömande är inte kirurgi, om nu någon trodde det.
Gräset tenderar att alltid vara grönare på andra sidan. Ibland får vi således lust att kassera ett fungerande system för att vi inbillar oss att något annat är bättre. Det vore synd om det skedde i det här fallet. Gör gärna om systemet, men lekmännen hör till vår rättsstat.