I och med fredagens utlovade hjälp, som kanaliseras via FN:s flyktingorgan UNHCR och används till mat och andra förnödenheter till flyktingar, är Sveriges humanitära bistånd till det sönderfallande landet uppe i mer än 180 miljoner kronor sedan oroligheterna utbröt. Det är en summa som placerar Sverige bland de största givarna, i paritet med bland annat Tyskland. Så upprätthålls den långa och stolta svenska traditionen av att, sett till folkmängden, skänka långt mer än de flesta andra länder.
Att omsätta och leverera det välbehövliga biståndet i form av mat, medicin och kläder är dock lättare sagt än gjort. Internationella organisationers hjälparbetare har mycket begränsat tillträde till samtliga delar av Syrien, i synnerhet till de delar som fortfarande kontrolleras till fullo av Bashar al-Assads regim. UNHCR är ändå den meriterade aktör som har bäst förutsättningar att föra fram medlen till de 2,5 miljoner syrier som har lämnat sina hem och befinner sig på flykt undan den våg av religiösa och klanbaserade vedergällningar som sköljer över landet.
Svårigheterna med att föra fram biståndet kombineras förstås med en känsla av maktlöshet inför den syriska regimens förehavanden. Den kombinationen återkommer i alla krigs- och oroshärdar. Något militärt ingripande från det internationella samfundet för att få slut på våldet blir det dock inte i den närmaste framtiden, eftersom Ryssland och Kina fortsatt använder sina veton i FN:s säkerhetsråd. Att USA skulle agera ensamt är också uteslutet, inte minst mot bakgrund av den amerikanske opinionen och det stundande presidentvalet.
Det finns för den skull stor anledning till att noga följa den inrikes- och säkerhetspolitiska utvecklingen i regionen. Syriens Nationella Råd, en av flera fraktioner som för närvarande strider mot Assad-regimen, höll i veckan ett möte i Stockholm och träffade där utrikesminister Carl Bildt samt biståndsminister Gunilla Carlsson. Det är en naturlig följd av den aktiva svenska utrikespolitiken och det generösa biståndsgivandet, men det är ändå viktigt att särskilja frågor om humanitärt bistånd från frågor om diplomatiska och militära sanktioner. Det internationella samfundets sanktioner mot Syrien har redan gett verkan i form av att det relativt utvecklade landets näringsliv och industri snabbt börjar bryta samman. Det drabbar förstås regimen hårt, men ökar samtidigt nöden.
Det är rätt och riktigt - och inte något tecken på handlingsförlamning - att just biståndsministern spelar den mest framträdande rollen i det svenska agerandet gentemot Syrien. Merparten inbördeskrig och revolutionsförsök i Arabvärlden de senaste åren har varit mycket svåra, om inte omöjliga, att hjälpa genom internationell diplomati.
Då är humanitärt bistånd det bästa sättet, även om känslan av maktlöshet inför oförätterna som begås kvarstår.