Moderaternas skolpolitiska talesperson, Camilla Waltersson Grönvall, anmäler utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) till riksdagens konstitutionsutskott, KU. Bakgrunden är att riksdagen, i ett tillkännagivande, gett regeringen i uppdrag att senast den sista augusti i år meddela hur man ska gå tillväga för att införa tioårig grundskola.
Tillkännagivanden har blivit alliansens sätt att visa att de är i opposition, trots att deras händer till stor del är bakbundna av decemberöverenskommelsen. Tillkännagivanden är inte bindande utan bygger på praxis. Därför är det fritt fram för den rödgröna regeringen att ignorera dem, vilket Fridolin nu har gjort. Historiskt har tillkännagivanden kunnat förhalas under lång tid, som mest upp till 20 år.
Att Fridolin struntat i riksdagens uppmaning beror inte på någon större oenighet i sakfrågan. Regeringen vill nämligen göra förskoleklassen obligatorisk, men till skillnad från allianspartierna inte döpa om den till årskurs ett. Summan av obligatoriska skolår blir hursomhelst tio.
Det hade varit mer klädsamt för allianspartierna att ta strid för ökad matematikundervisning i högstadiet. Det är också något som riksdagen gjort ett tillkännagivande om, men regeringen valde att plocka bort de pengarna i vårändringsbudgeten.
Framtiden för svensk skola avgörs inte genom att förlänga den obligatoriska skolgången utan genom att fylla de år som finns med mer och bättre innehåll. Internationella studier som PISA visar hur svenska elevers matematikkunskaper blir sämre och sämre. Den internationella studien TIMSS visar hur resultaten, jämfört med andra länder, framförallt försämras mellan fjärde och åttonde klass. Parallellt med resultaten dalar även elevernas intresse för matematik dessa år.
Sedan 2013 har matematikundervisningen i lågstadiet utökats med en timme i veckan, men regeringen säger alltså nej till en liknande satsning på högstadiet vilket är beklagligt. Skolverkets statistik visar att svenska högstadielever ligger under OECD-snittet vad gäller matematikämnets omfattning. Det gäller både om man räknar i antalet timmar och den procentuella andelen av undervisningen i samtliga ämnen.
Antalet timmar är naturligtvis inte allena saliggörande. Fortbildningsinsatser som ”matematiklyftet” är viktiga för att utveckla matematiklärarnas förmåga att lära ut och göra matematikämnet intressant, även i en tid när hormonerna rusar i kroppen och det är mycket annat än matteläxor som tävlar om elevernas uppmärksamhet.
Samtidigt måste vuxenvärlden bli bättre på att förklara det som livet så småningom lär oss alla, nämligen att allt inte kan vara kul jämt. En extra timme matematik blir en viktig signal om att den svenska skolan tar ännu ett steg bort från flumskolans misstro mot lärarauktoritet och övertro på ”fritt valt arbete” som pedagogisk metod. Dessutom hinner eleverna förhoppningsvis lära sig det de behöver på nio år, annars är risken stor att vi inom kort har infört både ett elfte och ett tolfte skolår.