MP har länge gått hand i hand med Alliansens partier när det gäller att stå upp för den svenska friskolereformen. De ingår också i friskolekommittén tillsammans med de borgerliga partierna och Socialdemokraterna. Med sexpartiuppgörelsen i fjol trodde många att vinstförbudsfrågan skulle vara struken från dagordningen.
I torsdags (13/3) kunde dock tidningen Dagens Samhälle berätta om MP:s ännu hemliga valplattform som säger blankt nej till alla "aktörer med vinstsyfte" i skolan. MP släpper alltså Alliansens hand, lägger sig till vänster om Socialdemokraterna och närmar sig Vänsterpartiets knutna näve. Enligt Moderaterna skulle uppgörelsen i friskolekommittén i så fall spricka.
Språkröret Fridolin (MP) håller inte med, utan hävdar att ”det finns ingen uppgörelse att spräcka". Men enligt Claes Nyberg, vd på Friskolornas riksförbund, skulle ett MP-vallöfte om vinstförbud hota sexpartiuppgörelsen i friskolekommittén.
Det är inte första gången MP ställer till med bråk och uppståndelse kring överenskommelser som plötsligt inte faller i smaken. Det var likadant 2012 med migrationsöverenskommelsen med regeringen. Vem kan lita på ett sådant parti?
Det som har hänt i svensk politik är att Jonas Sjöstedt med sitt mörkröda vänsterparti även har letat sig ut till de gröna jaktmarkerna, på jakt efter nya väljare. Samtidigt har Miljöpartiet under Gustaf Fridolin och Åsa Romson kraftigt girat åt vänster och blivit ett allt mer rött parti. Skillnaderna mellan de bägge partierna har blivit avsevärt mindre.
Till Miljöpartiets fientlighet mot tillväxt, näringsliv, industri och kärnkraft ska nu också det röda motståndet och hårda vänsterkrokar mot valfriheten inom skola och välfärd läggas till.
Motståndet mot kärnkraften kommer att vara lika högljutt i denna valrörelse som alltid, uppenbarligen också motståndet mot vinstuttag i välfärden. Hur det ska kompromissas till en eventuell regeringsförklaring tillsammans med den tänkta samarbetspartnern Stefan Löfven är ett stort frågetecken.
Nu är det dock in i Rosenbad som gäller för hela slanten. Frågan är om MP verkligen vet vad de gapar efter. Stödpartier kan under nattliga förhandlingar gå med på uppgörelser som de sedan indignerat kan opponera mot, som det fungerade för V och MP 1998-2006. När MP nu kan komma att sitta i en regering skulle det bli svårare för dem att gå i opposition mot sig själva. För ett parti vars självbild är den av världsförbättrare kan det bli ett hårt uppvaknande.
Starkast är den regering som i förväg kan berätta för väljarna vad det är man vill göra, men vilken regering och vilken politik man röstar på om man väljer MP, S eller V vet ingen, annat än att balansen på den kanten kraftig tippar åt vänster. Det är verkligen dags för vänsterpartierna att svara på regeringsfrågan.