Även om de gröna själva allt tydligare visar att de föredrar Socialdemokraterna, så håller de borgerliga partierna alla dörrar öppna. Oavsett blå eller röd valseger kan vi alltså få se miljöpartister i nästa regering.
Mot den bakgrunden var det smått surrealistiskt att lyssna när språkröret Åsa Romson talade vid Miljöpartiets kongress i går. Ett parti som både högern och vänstern vill värva till "sin" sida borde ju rimligen ligga mitt i mittenpolitiken och visa prov på pragmatism, ansvarstagande och politisk mognad.
Men Åsa Romson låter snarare som en kaxig tonåring när hon säger "känn makten!" till kongressombuden, i en påminnelse om hur oproportionerligt stort inflytande partiet har.
Själva politiken påminner också om en tonårings svartvita sätt att se på världen, och att blunda för egen inkonsekvens. Så krockar Miljöpartiets globalism i migrationsfrågan, där de vill ha öppna gränser och hälsar alla välkomna till Sverige, med partiets totala inåtvändhet i klimatfrågan. Trots att Sverige står för en liten, liten del av världens totala utsläpp av koldioxid tvekar inte MP inför att slå sönder stora delar av det inhemska näringslivet med lastbilsskatter och andra miljörelaterade straffskatter. För de gröna är det viktigare att vara "pådrivande" genom skadliga, nationella klimatskatter, än att göra klimatinsatser i de delar av världen där det är mest kostnadseffektivt.
Man kan fråga sig hur skatteintäkterna ska räcka till fri invandring, satsningar på forskning och utveckling, upprustning av miljonprogrammen, utbyggd järnväg och annat som MP lovar, när partiet vill straffskatta bort mycket av näringslivet. Miljöpartisterna själva tror att företag och industrier glatt ska stanna i landet och betala de nya miljöskatterna. De har missat att migration även kan innebära att människor flyttar från Sverige, till länder med bättre företagsklimat.
Bristen på verklighetsförankring visar sig också när Romson vill sänka arbetstiden, och när hon oroar sig mer för koldioxid än för ryska stridsflygplan över Sverige.
Åsa Romson kritiserade regeringen hårt under talet. Hon agiterade som en fullblodssocialist mot Alliansens arbetslinje, hon raljerade över Fredrik Reinfeldts klimatengagemang och framställde migrationsministern som en rasist. Ändå fortsätter de borgerliga partierna och i synnerhet Moderaterna att uppvakta MP.
Det är inte bara masochistiskt utan sannolikt också opinionsmässigt kontraproduktivt. MP:s tillväxtfientlighet och starka vilja att låta politiken styra över både människor och näringsliv skrämmer bort borgerliga väljare.
Kanske ökar i stället Alliansens chans till valseger om väljarna garanteras att en röst på Reinfeldt inte är en röst på Romson och Fridolin.