Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin gladde nyligen sina vänner i Grön Ungdom när han lovade att feminism ska genomsyra all partiets politik. Ungdomsförbundet har haft feminism på önskelistan över prioriterade punkter länge, men det lär bara vara inbitna vänsterväljare som uppskattar de framkrystade förslagen som partiet går till val på.
Det är inte första gången Miljöpartiet är ute och cyklar med snurrigt uppbyggda resonemang. ”Som feminist och miljöpartist är det med stolthet som jag presenterar en budget som tydligt gynnar kvinnor mer än män”, skrev Miljöpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Per Bolund i SVD 16/4 och fortsatte: ”Miljöpartiet vill genomföra stora satsningar på kollektivtrafik och cykelvägar istället för nya motorvägar. Eftersom kvinnor i högre grad än män reser klimatsmart så gynnar dessa investeringar främst kvinnor”.
Frågan är var dessa kvinnor som åker buss ska färdas, när de pendlar mellan två orter där järnvägen inte är ett alternativ. Uppenbarligen inte på motorvägar.
Ett sådant resonemang är ett hån mot verkliga problem kvinnor ställs inför just för att de är kvinnor, som våld i nära relationer, hot och förföljelse. Det är också ett exempel på att Miljöpartiet inte förstår hur verkligheten ser ut för pendlare på landsbygden. Här finns inga tunnelbanor som går var femte minut, att åka tåg är inte ett alternativ överallt i vårt land och att cykla när man jobbar nätter i grannkommunen eller veckopendlar till Norge finns inte på kartan. Utan bilen stannar stora delar av Sverige oavsett om det är en kvinna eller en man bakom ratten. Sverige är större än Södermalm i Stockholm.
Miljöpartiet är också tydligt med att fortsätta att inskränka familjernas fria val, när man hotar med öronmärkning av föräldradagar för att tvinga pappor att ta ut mer föräldraledighet.
Mot detta står den redan av Alliansen införa jämställdhetsbonusen som uppmuntrar till lika uttag av föräldrapenningen. Förra året fick 188 000 svenska föräldrar en bonus för jämställt uttag av föräldrapenningen. Problemet löser sig själv, utan tvång.
Det finns enormt mycket kvar att göra innan kvinnor och män lever i ett jämställt samhälle. Men att, som Miljöpartiet gör, lägga en budget där man tydligt markerar att man vill gynna kvinnor mer än män är inte rätt metod. Kvinnor och män ställs mot varandra och kön blir avgörande. I Miljöpartiets politik är du mamma eller pappa, inte förälder. Du är en manlig bilförare eller kvinnlig busspendlare, inte en anställd på väg till jobbet.
Medan Miljöpartiet pekar ut olika transportmedel som kvinnofientliga och vill klampa in hemma hos familjer och tala om för dem hur de ska leva så kör Socialdemokraterna en parallell tvångspolitik med hot om kvoteringslag på sin röda väg att försöka göra Sverige till världens mest feministiska land.
Ett led i kampen för verklig jämställdhet har varit att avkönsifiera lagstiftningen. Nu luktar uttalandena antimanslagar. Utvecklingen går baklänges med de rödgrönas agenda. Deras lösningar är omoderna och leder till att kvinnor och män blir kön och inte personer. Det är könsrasism och inte jämställdhet.