Frågan om kalkbrytning i Ojnareskogen på Gotland har engagerat människor i hela vårt avlånga land. Till och med aktivisterna i Femen, de som brukar visa brösten som en protesthandling, har intresserat sig för frågan. Vid Fredrik Reinfeldts (M) tal i Almedalen 2014 var Femen på plats, utan en tråd på överkroppen, och skanderade slagord mot kalkbrytningen. En av de barbröstade damerna var Jenny Wenhammar som vid den tiden kandiderade till riksdagen för Miljöpartiet.
Det är i Miljöpartiet man finner det starkaste motståndet mot företaget Nordkalks planer att bryta kalk på norra Gotland och frågan har dragits i långbänk av regeringen. Det skulle förmodligen vara till stor skada för Miljöpartiets anseende i miljörörelsen om Ojnareskogen inte fick det skydd som Naturvårdsverket föreslagit och som backats upp av organisationer som Fältbiologerna och Greenpeace.
Ordföranden i IF Metall Anders Ferbe, som alltså efterträdde Stefan Löfven (S) på posten, har konstaterat att kalkbrytningen på Gotland är oerhört viktig för den gotländska industrin. Hur många jobb det handlar om är omtvistat, men det kan helt säkert räknas i hundratal. Sveriges geologiska undersökning, SGU, har räknat det till tusentals.
Gotland är en ö som måste kunna erbjuda arbetstillfällen och leva året om. Gotlänningarna är inga statister som ska tvingas gå och drälla under större delen av året för att sedan under sommaren kunna erbjuda tillresta Stockholmare en pittoresk semester eller serva politiker under Almedalsveckan.
All planerad gruvbrytning ska naturligtvis prövas och regleras så att den kan anses uppfylla våra krav ur miljösynpunkt. Det är också principiellt bra att naturområden av särskilt värde kan skyddas. Men om det, som gruvförespråkarna menar, finns andra likvärdiga områden på Gotland som man kan skydda så är det rimligt att ge klartecken för kalkbrytningen.
Socialdemokratin har en historia av att vara välvilligt inställd till den kapitaltunga industrin. Stefan Löfven har dessutom satt som sitt mål att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU år 2020. Nu regerar han med Miljöpartiet vars politik präglas inte bara av misstron mot tillväxt som grunden för vårt välstånd, utan även landsbygdsfientlighet. Skatterna ska höjas på bensin, diesel och handelsgödsel så att det blir allt svårare att leva i glesbygden och bruka jorden.
En levande landsbygd förutsätter arbetstillfällen. Det tillväxtfientliga Miljöpartiet har alltför ofta svårt att förstå detta. De bärs fram av visioner om ekologiska lanthandlar och antroposofiska kursgårdar i en orörd bygd där de flesta går på bidrag. I deras värld är naturen bara en vacker utsikt. Vi andra ser naturen som något man lever av.
Hur mycket miljöpartistisk politik tål den svenska landsbygden?